Kvällstanke
Ni som sett bonde söker fru någon gång vet att det är ett program om "bönder" som söker fru/make. Så de blottar sina privatliv i tv osv osv osv. I slutet står det mellan 2 stycken intresserade.
Tycker man borde låta tv-tittarna ringa in och rösta fram den tjej/kille som får stanna kvar. Då hade jag kollat på programmet.
På återseende
Regnet faller inte lika tungt nu som förut. Det känns som att vädret samspelar med mina känslor och ändrar därefter mängden regn.
Sedan jag vaknade i morse har jag bara gått och väntat på en enda sak; att klockan skulle bli halv ett. Det var den tiden Victor skulle åka förbi för att stanna i futtiga minuter och för sista gången på detta sommarlov prata med mig ansikte mot ansikte.
I flera dagar har jag gått och fasat för detta ögonblick. Ögonblicket då han försvinner. Redan igår bröt jag ihop när jag insåg att vår sommar var över, att han mot min och hans vilja skulle bege sig tillbaks upp till Sthlm för att gå år 2. Nu är ögonblicket över. Och ni anar inte hur befriande det känns.
Denna sommar har varit den bästa hittills. Till en början var det svårt att ta sig tillbaks till ett förhållande och leva som vanligt då det hade gått 2 hela månader utan att vi setts. 2 hela månader av tomt tjaffs och bråk. Vi hade otroligt mycket i skolan både han och jag och det riktigt tärde på en att inte kunna uttrycka sig som man ville. Jag hade glömt hur det kändes att ha hans armar om mig. Hur hans läppar kändes mot mina. Hur hans ögon lyser när han börjar le. Jag hade glömt. När jag sedan plötsligt föll tillbaks i förhållandet började lyckan fylla mitt tomma bröst.
Det var länge sedan jag kände sådan här lycka. Framförallt de senaste veckorna har varit otroligt härliga. Först följde han med till sommarstugan och var där, bara min familj och han (värt att tilläggas är att bror min och Victor kommer onödigt bra överens och dampar hela tiden så fort de är tillsammans), och efter Sthlm blev det bara bättre och bättre. Nackdelen var bara att när man varit med varann såhär mycket så blir det ännu jobbigare när han ska ge sig av.
Jag ville inte släppa honom. Ville inte att han skulle säga hej då och gå tillbaks ut i bilen. Han pussade mig, sa hej då, att han kommer sakna mig och att han älskar mig. Sedan gick han tillbaks till bilen. Jag fick kämpa emot min instinkt att öppna dörren och springa efter honom och när jag hörde att han åkte blev alla de tusen tårar som fallit plötsligt tusen till. Nu är det över.
Det känns lättare nu. Vi har mer pengar och kan ses oftare än föregående år. Dessutom har vi båda kommit in i hur våra linjer är och vad som förväntas av oss. Våra mål är:
- Gå och lägga oss tidigt varje kväll så vi inte kommer till skolan och somnar (som hände ett antal gånger för oss båda).
- Vara uppmärksamma på vad läraren säger och koncentrera oss.
Då slipper vi plugga ihjäl oss på helgerna vi ska ses och kan ägna oss åt varandra.
Vi kommer klara detta år bättre än det förra. Och vi är ju fortfarande tillsammans efter året som gått, så det bådar gott.
Nu är alla tårar som ska falla borta. Ser nästan fram emot att komma tillbaks till skolan och få tillbaks sina rutiner. Det är dock ett ganska stort nästan.
"Tiden går fort när man har roligt"
Vaknade aldeles nyss med ångesten väl placerad i magen min igen. Fy vad hemskt. Inte sovit särskilt bra heller, men det var Diesels fel. Hon skulle vara överallt samtidigt.
Tiden går för snabbt. Det är första gången någonsin jag faktiskt skulle vilja pausa tiden och bara kunna vara. När jag var liten var en dag som en vecka och en månad som ett år. Åren i sig varade i evigheter och vid varje nyår hade man glömt av den förra. Till och med sekunderna tycktes gå långsammare förr än nu.
Nu går åren hur snabbt som helst och när ett nytt år kommer känns det som att det var i förrgår som man välkomnade det förra. Tiden går fortare ju äldre man blir, säger man. Jag vill inte. Jag vill inte behöva vara rädd för att alla de där små ögonblicken bara försvinner som alla andra dagar gör.
Jag ska försöka tänka på detta under året nu. Hur jobbigt det än kommer kännas med prov och åter prov så ska jag ta vara på tiden, kunna tänka tillbaks på dessa 3, futtiga åren som något bra, inte något plågsamt. För det kommer gå så fort. Första året gick ju fort.
Men faktumet att Victor inte är här kvarstår fortfarande. Det är nog det som just nu är grunden till ångesten. Han är här nu. Hemma. Om en en vecka åker han tillbaks igen och då står jag här med ett långt år av saknad framför mig. Men ett snabbt långt år. För det går ju faktiskt snabbt, även om det är jobbigt under tiden.
Ändå hatar jag att allt går så förbannat fort.
Just sayin'
Om jag skriver "konfirmation" på min mobil ändras det om till "konspiration".
En fundering
Funderar på att göra om mina klipp på youtube till offentliga istället för olistade som de är nu (betyder att man måste ha länken för att kunna se). Skulle ju våga leva ut så det vore ju ett steg framåt.
Får se hur jag gör.
Positivt med räls
Himla bra att ha tandställning.
Man slipper gå hungrig. Har liksom alltid ett litet matförråd i rälsen.
Man slipper gå hungrig. Har liksom alltid ett litet matförråd i rälsen.
Gravitation
En sak jag gått och tänkt på är att ju äldre man bli desto ondare gör det om man trillar. Det suger. Minns när jag var en meter lång och kunde ramla omkull hej vilt.
Nä, det minns jag kanske inte. Men visst vore det bättre om alla var lite kortare så man inte fick så ont?
(Ja, jag måste hitta något att sysselsätta mig med)
Nattankar
När någon dör tror alla att man säger "Rest in Peace" men det är väl inte riktigt sant?
Man säger väl "Rest in peas"?
Sär skrivning
Vi pratade om svenska språket under middagen. På den enda svenskalektionen idag pratade vi nämligen om stavfel, meningsbyggnadsfel osv. och jag måste säga att jag är en språkpolis. Jag är en språkpolis så det tjuter om det. Har en siren och allt vettni! Fast nä.
Jag hejdar mig för att rätta folk som säger fel, mest för att jag själv tycker det är extremt besserwisseraktigt. Stör mig själv på folk som rättar och ska visa sig bäst. Men jag stör mig också på folk som säger han istället för honom, skärt istället för skurit. Vissa rättar jag hela tiden, mest för att jävlas. Min pojke till exempel. Eller mamma. Fast det är mest för att hon inte riktigt orkar bry sig om hur hennes sms ser ut. Får isärskrivna sms hela tiden från henne! "Skriv bord". Mamma, du "sär skriver"... Det är för att jävlas, för vem tar egentligen skada? "Fryst kyckling lever" hähä. Så bäst.
Folk bryr sig mindre och mindre om språket och jag stör mig mer och mer på folk som på allvar skriver "mej" istället för "mig", "dom" istället för "de" eller "dem". Det är okej i sms. Det är okej på msn, facebook, skype, ja, ni fattar. Men det är inte okej i uppsatser, jobbansökan, tidningsartiklar och andra officiella grejer! Jo, jag vet att "mej" och "dej" har blivit godkänt som grammatiskt korrekt, men jag tycker fortfarande det är fel.
Mejl istället för mail är okej. Mest bara för att jag gillar stavningen bättre på mejl.
Detta är bara mina åsikter! Jag är ju som sagt en liten språkpolis innerst inne.
Kvadratrötter och andra tankar
I morgon ska jag viga mitt liv åt matteboken. Nåja, åtminstone mellan klockan 12 och 16. Känns hur segt som helst och drar mig från att gå och lägga mig eftersom jag nästa gång öppnar ögonen står inför en lång dag med matteräknande! Tro det eller ej, men jag hade mycket hellre gjort någonting annat.
Jag får fortfarande åsikter om linjebytet och blir fortfarande förvirrad. En del tycker att jag gör fel som bara nöjer mig med att välja bort fysik B och inte byter till estet. Då jag ändå höll fast vid natur när jag får höra dessa åsikter fick jag sedan höra en ny sak från pappa. "Varför väljer du bort fysik B? Är det verkligen det ämne du har svårast för och tycker är jobbigast?" och jag har faktiskt aldrig ens ägnat det valet än tanke sedan jag först bestämde mig att byta bort det i början av året. Så nu har jag ännu mer tankar i huvudet än vanligt.
En annan sak jag går och tänker på är mitt självförtroende. Det är i botten just nu och jag har absolut ingen aning om varför. Förut tyckte jag att jag hade ett hyfsat starkt självförtroende, men nu är sämre. Kanske är det för att man borde ta hand om det? Vårda det lite? För sådant har jag nämligen inte tid för. Hm. Jag får lösa det. Kanske ska bygga upp det i sommar igen. Då är jag ju ledig.
Borde kanske trotsa min vilja att undvika morgondagen och faktiskt gå och lägga mig. Börjar bli trött och resten av huset verkar ha lagt sig. Får plugga undan matten så fort som möjligt så att jag kan njuta av min helg.
Ger er en bild på hur mycket tid jag lägger ner på mitt matteräknande. Mer än de flesta faktiskt!
På återseende. God natt!
Nu fick jag nog av den gröna boken
Sitter här med min ytterst sura citrondrink bestående av pressad citron, vatten och inte tillräckligt mycket socker. Tänkte hjälpa mitt immunförsvar lite så att jag inte blir massa sjuk lagom till alla prov. Peppar peppar ta i trä. Den är i alla fall väldigt god!
Har kommit på ett annat yrke jag skulle kunna tänka mig - om jag skulle kunna ha musiken vid sidan av vill säga - och detta yrke är någon form av psykolog. Det krävs dock väldigt bra betyg och ni känner mig vid det här laget... jag ogillar att anstränga mig i onödan. Ogillar att anstränga mig när jag behöver det också för den delen. Lat helt enkelt. Så det skulle inte funka. I detta nu borde jag till exempel sitta och läsa de resterande 150 sidorna vi har till i morgon, men gör jag det? Näh. För så dum i huvudet är jag!
Om jag hade haft många besökare på bloggen hade jag haft en frågestund nu, men nu har jag inte det så det kan inte bli någon. Onödig vetskap liksom. Kram på er!
Det är inte samma sak
Sitter här - inomhus - och surar över att jag måste plugga. Vill ut i solen och springa omkring och hoppa och skrika. Det är inte samma sak inomhus. Då tror folk att man är galen.
Fast nä
Måste fasiken ta en bild på mig så ni får se min apsnygga bränna.
Fast nä.
Den är inte så fin.
Mest rosa-röd.
Åt precis en hallontryffel för första gången i mitt liv. Den var en besvikelse. Nu ska jag aldrig mer äta hallontryfflar.
Mitt facebook-hat för tillfället
Alltså, jag är fortfarande lite i chocktillstånd över att jag inaktiverade mig på facebook och det är väl ändå ett tecken på att det var bra att jag gjorde det? Det är inte nyttigt att vara så beroende av någonting. Inte ens om detta någonting bara är en sajt där man kommunicerar med sina vänner.
När jag skaffade facebook hade jag inte riktigt fattat vad det var, men jag tänkte "okej, värt att ge det en chans". Och nu, en tid senare är jag en aning fast. Så fort jag sätter på datorn startar jag facebook, klickar in mig på mina närmaste vänners profiler, kollar nya händelser och sitter sedan där och uppdaterar... uppdaterar... uppdaterar... tills jag inser hur lång tid jag suttit där och inte gjort någonting. Och all den tiden hade jag kunnat använda till att göra någonting vettigt, något nödvändigt som läxorna eller något som gör mig lycklig.
Jag hade 201 vänner på facebook om jag minns rätt. De flesta känner jag, en del har jag umgåtts med förut eller pratat med någon gång och några vet jag enbart vilka de är. Jag förstår mig inte på de som accepterar vänförfrågningar från vem som helst eller skickar dem hej vilt. Måste säga att de som är födda -95 är värst. Hur många gånger har jag inte fått vänförfrågningar från någon helt random 95:a? De gör sådana automatiska vänsökningar.
Om jag inte fått syftet med facebook helt fucked up så är det väl att hålla kontakten med sina kompisar? Leta upp gamla vänner eller ta ett steg fram och skicka vänförfrågan till den där söta killen man nyss träffat? Jag kan gå in på någons profil och se att de har över 1000 vänner och för mig är det faktiskt helt omöjligt att föreställa mig att denna person känner varenda en. Så vad är det för grej med att ha överdrivet många vänner på facebook? Är man cool då?
Och vad är det för fel på hederliga telefoner? Eller den hederliga dörrklockan. Nu tycker jag att ni liksom jag kan skippa facebook med sitt eviga ploppande och gå ut och leva livet istället för att leva andras. Om du vill prata med någon, ring då för guds skull människan istället för att skriva på facebook. Skicka hellre iväg ett sms.
Kan facebook vara mer överskattat? Facebook ska då inte ta upp min tid mer!
Du lever bara än gång.
När jag skaffade facebook hade jag inte riktigt fattat vad det var, men jag tänkte "okej, värt att ge det en chans". Och nu, en tid senare är jag en aning fast. Så fort jag sätter på datorn startar jag facebook, klickar in mig på mina närmaste vänners profiler, kollar nya händelser och sitter sedan där och uppdaterar... uppdaterar... uppdaterar... tills jag inser hur lång tid jag suttit där och inte gjort någonting. Och all den tiden hade jag kunnat använda till att göra någonting vettigt, något nödvändigt som läxorna eller något som gör mig lycklig.
Jag hade 201 vänner på facebook om jag minns rätt. De flesta känner jag, en del har jag umgåtts med förut eller pratat med någon gång och några vet jag enbart vilka de är. Jag förstår mig inte på de som accepterar vänförfrågningar från vem som helst eller skickar dem hej vilt. Måste säga att de som är födda -95 är värst. Hur många gånger har jag inte fått vänförfrågningar från någon helt random 95:a? De gör sådana automatiska vänsökningar.
Om jag inte fått syftet med facebook helt fucked up så är det väl att hålla kontakten med sina kompisar? Leta upp gamla vänner eller ta ett steg fram och skicka vänförfrågan till den där söta killen man nyss träffat? Jag kan gå in på någons profil och se att de har över 1000 vänner och för mig är det faktiskt helt omöjligt att föreställa mig att denna person känner varenda en. Så vad är det för grej med att ha överdrivet många vänner på facebook? Är man cool då?
Och vad är det för fel på hederliga telefoner? Eller den hederliga dörrklockan. Nu tycker jag att ni liksom jag kan skippa facebook med sitt eviga ploppande och gå ut och leva livet istället för att leva andras. Om du vill prata med någon, ring då för guds skull människan istället för att skriva på facebook. Skicka hellre iväg ett sms.
Kan facebook vara mer överskattat? Facebook ska då inte ta upp min tid mer!
Du lever bara än gång.
Solsidan
Solsidan hit och solsidan dit. Så fort det blir söndag svämmar facebook över kommentarer om att det är solsidan ikväll. Jag vet inte jag. Är inte solsidan en aning överskattat?
Visst det är ett bra program med rolig och skön humor, men så himla underbart och fantastiskt tycker jag faktiskt inte det är. Första säsongen var bra, då var det mest bara humor, men denna säsong är bara jobbig att se på. Allt går liksom fel hela tiden. Och vad är det för fel på hon där Anna (Mia Skäringer, tror jag)? Hon bara klagar på maken sin varenda vecka! Man vill ju bara klappa till henne. Stackars Alex.
Okej, det som får mig att inte tycka om detta program så mycket som alla andra verkar göra är nog i första hand reklamen som kommer innan och efter programmet. Den som presenterar Solsidan, om ni vet vilken jag menar? Killen med tajt, blå tröja ser ju för fan animerad ut! Alltså... nej, det är inte okej alls.
BRB!
Funderar på en sak...
Hur länge kan vara borta om man skriver "brb"? Min pojk skrev det, för ungefär en timma sedan. Känner mig rätt bortglömd. Hämnd på fredag.
Avundsjuka
Jag är avundsjuk av mig. Har alltid varit och lär antagligen alltid vara det, mer eller mindre. När jag var tillsammans med min "första kärlek" (som jag för övrigt ska skriva ett inlägg om senare, om jag inte minns fel) var jag nog som värst. Det var i... sjuan? Då var jag otroligt avundsjuk på de tjejer han umgicks med, på en viss tjej som var kär i honom och en tjej han hade umgåtts ensam med trots vi var tillsammans.
Nu i efterhand kan jag se att jag bara överreagerade - över allt i fråga om tjejer och honom. Om jag inte är ute och cyklar så var det nog därför vi gjorde slut; för att han inte orkade med mig. Haha. Så ni kan föreställa er hur jobbig och gnällandes jag måste varit.
Nu är jag inte så sjukligt avundsjuk av mig längre, som tur är. Visst, jag är en sådan person, men min kära pöjk hanterar det duktigt. Jag blir avis på lite olika saker, men främst på tjej- och till viss del killkompisarna han har där uppe. Han är en social snubbe, min pojk, och det är inte alltid så lätt att veta att han omringas av tjejer. Det är inte så att jag tror att det ska hända någonting, att han ska vara otrogen, jag litar på honom till tusen, det är mer så att jag blir avundsjuk på hela grejen. De får umgås med honom och inte jag. De träffar honom i skolan varje dag och de har chansen att prata med honom närhelst de vill. Det är inte lätt att ha ett långdistansförhållande.
Jag försöker tona ner det, då han själv inte är särskilt avundsjuk av sig - kanske av den anledningen att jag inte ger honom möjligheten - och jag lyckas. Ibland.
I grund och botten kan jag hålla med om att avundsjuka inte betyder att man inte litar på sin partner, utan att det är ett tecken på kärlek.
Drömbild
Detta är Sofie idag:
Och vad får vi ut bara genom att endast observera denna bild?
Jo, vi kan se att Sofie är slarvig då vi ser en obäddad säng i bakgrunden.
Hon är dålig på att plocka undan efter sig eftersom det hänger en t-shirt över stolen bakom henne. Den luktade mys förut. Alltså t-shirten. Inte stolen.
Sofie har av en mystisk händelse svarta örhängen.
Hon ser också allmänt efterbliven ut av den ofantligt snygga minen hon gör.
Det svarta linnet och örhängena kan tyda på att hon håller på att bli emo.
Vi kan även se att hennes föräldrar + Sofie har varit väldigt duktiga med tapetseringen förra året.
Det är också en svartvit bild, alltså har Sofie ingen färgkamera eller så var kameran inställd på svartvitt. Eller så är din dator trasig!
Nu vet jag inte vad jag ska göra riktigt. Har redigerat en bild på tre saker förut. Eller ja... tre bilder blev ihopsatta till en! Och det bidde finfint! Fast ni får inte se den.
Jag drömde om en kille i klassen i natt förresten och jag kan verkligen inte släppa det! Inte för att drömmen var så himlans speciell, det är mer det att jag brukar drömma om saker som hänt under dagen. Saker man pratat om eller något man sett. Alltså lite smått undermedvetet. Till exempel sa Victor en mening om cancer en dag, sedan tänkte jag inte mer på det, men på natten drömde jag om att både pappa och Johan fick cancer!
Så mitt problem nu är att jag inte kan minnas att jag gjort, hört eller sett något som kan ha gett upphov till min dröm...! Det är grymt störande. Framförallt om man tänker på innehållet i drömmen (som jag för övrigt inte orkar skriva här). Ja, ja. Jag kanske kommer på det senare!
Åh, åh!! Förresten! Om jag drömmer om någon jag vanligtvis inte brukar drömma om eller någon jag inte känner särskilt väl (som snubben i klassen) känns det helt mongo att träffa den sen! Jag brukar bli lite avvisande mot den personen för att jag får känslan att denne vet att jag drömt om denne eller till och med vet vad! Känner någon igen sig? Det är skumt. Läskigt. Nu ska jag sluta babbla! Kraaaaaam.
PS. (NI MÅSTE VERKLIGEN ÄLSKA MIG FÖR DE FYNDIGA RUBRIKERNA JAG HITTAR PÅ! SOM DENNA! DRÖMBILD, HÖHÖ! ELLER DEN DÄR ANDRA... VAD DEN NU HETTE.)
PS2. (kollade upp det. Den hette "lårkaka"!)
PMS. (var bara tvungen att lägga till det!!)
God morgon Lördag
http://www.youtube.com/watch?v=JGYO4w_cl_c
Kolla! Jag är inte rasist, jag bara diggar låten!
Kom att tänka på en sak förut som jag glömde av nu. Nej, nu kom jag på det! Johan brukar dra skämt om Brat Pitt. Typ "Bred Pitt" å skit, hahah! Då kom jag att tänka på en sak. Tänk om Brat Pitt skulle döpa sitt barn till Dick! HAHAH!
DICK PITT.
Stackars unge.
Natt
Usch, vad depp jag blev. Logga in på msn förihelvete Tim! Funderar på att lägga mig.
Jag är trött.
Ha! Som om. Kommer inte lägga mig än.
Det är ensamt här. Och jag har en propp i mitt öra. Eller något. Det känns som att jag har lock, men det har jag inte. Det är dropparna som jävlas och det är irriterande. Är ju halvdöv typ. Typ. Tiiep. OJ! Där blev jag nästan fjortis! Kanske bäst att lägga sig.
....
La mig inte. Borstade tänderna. Och Tim är on! Yaaay!
Kom att tänka på en sak. Ni vet, i olika filmer har någon tjej eller kille bakat. Och så ska denne bjuda på kakorna. Så ser denne sådär tveksam ut och frågar sedan "var det gott?" och ätmänniskan inte tycker det var gott. VARFÖR SMAKAR INTE DEN EFTERBLIVNA MÄNNISKAN KAKORNA INNAN DENNE BJUDER DÅ?! HA?! SVARA MIG?!
Jag är trött.
