731 dagar
I går firade jag och min älskade att vi varit tillsammans 730 dagar. Två år med andra ord.
Vi har haft våra motgångar, medgångar och ceperyck, men vi har överlevt och vi lever än. Minns fortfarande när vi låg på rygg i min säng, som endast kompisar, och jag så gärna ville berätta för dig att jag var kär i dig. Så kär. Men jag frågade istället dig och du svarade:
"Jag tror jag skulle kunna bli kär i dig om vi började umgås mycket igen."
"Aha... ja, jo, jag med..." var mitt svar.
Nu i efterhand så har jag fått veta att du också ljög, att du fortfarande var kär i mig, men att du som jag inte ville säga det först. Inte vara sårbar.
Jag älskar dig så mycket och jag hoppas på att det blir fler år med dig. Du gör mig till en bättre människa. Med dig är jag lite mer cepe.
Vi har haft våra motgångar, medgångar och ceperyck, men vi har överlevt och vi lever än. Minns fortfarande när vi låg på rygg i min säng, som endast kompisar, och jag så gärna ville berätta för dig att jag var kär i dig. Så kär. Men jag frågade istället dig och du svarade:
"Jag tror jag skulle kunna bli kär i dig om vi började umgås mycket igen."
"Aha... ja, jo, jag med..." var mitt svar.
Nu i efterhand så har jag fått veta att du också ljög, att du fortfarande var kär i mig, men att du som jag inte ville säga det först. Inte vara sårbar.
Jag älskar dig så mycket och jag hoppas på att det blir fler år med dig. Du gör mig till en bättre människa. Med dig är jag lite mer cepe.
Det är okej att känna
Mötte upp honom på station
Satt på en bänk vid spår 6 och väntade, hoppades på att jag stod vid rätt spår. Ett grått stort tåg rullade in och pulsen började skena. Vet inte varför, men blev väldigt nervös. Sedan började folk strömma ut. Han skulle sitta i den sista vagnen så jag reste mig upp och började sakta gå däråt. Men människorna slutade strömma ur och ingen Victor hade gått ut. Var jag vid rätt tåg?
Någonstans inuti anade jag att han skulle - antingen för att reta mig lite eller för att han helt enkelt är väldigt lat av sig - gå ut sist. Plötsligt hoppade en kille ur tåget och ställde ner sin väska på marken, med ryggen mot mig. Det var han. Han vände sig om, ett stort leende bredde ut sig i hans ansikte och så gick han mot mig. Mina ögonlock brände och så, 4 meter ifrån honom, började tårar sippra fram ur ögonvrån på mig och han omfamnade mig.
Fy fan vad overkligt det kändes! Har inte gråtit när vi mötts innan, men nu har det gått väldans lång tid. Har fortfarande inte riktigt förstått att han faktiskt är hemma. Mysko.
Vi får väl se om han verkligen är det i morgon. Då ska han komma hit. Mihihihihi.
Gymnasieval - hur naturlinjen är att gå
Då var det dags för mig att göra detta inlägg om natur.
De frågor som rusade genom mitt huvud när jag själv skulle göra mitt val var några i stil med:
Hur är natur jämfört med grundskolan?
Vad krävs av mig om jag ska gå natur?
Så i detta inlägg ska jag försöka besvara dessa frågor så gott jag kan så att ni som står på tur får lite lättare att tänka över det hela.
Om jag då börjar med att jämföra med nian, så kan jag direkt säga att tempot är den största skillnaden. Visst, svårighetsgraden har även den ökat ett par snäpp, men det är främst tempot som gör det jobbigt.
I grundskolan fick man god tid på sig att göra klart arbeten, det var lätt att flytta på olika inlämningstillfällen om flera inte skulle hinna lämna in i tid osv. På gymnasiet finns en utsatt provtid - och den går inte att fiffla med -, lärarna flyttar ogärna på en redan bestämd tidpunkt då ett arbete ska vara klart och om man inte hinner i tid... då är det helt enkelt ditt fel.
Vi har t.ex. redan betat oss igenom hela Matte A på ungefär en termin och har räknat en femtedel i Matte B-boken, så det är ingen fråga om att det går snabbt. I nian fick vi kanske en vecka på oss på det vi ska ha gjort under 2 lektion nu på gymnasiet, så ni förstår förändringen. Det tog ett tag att vänja sig. Anledningen till att det måste gå så fort fram är för att, som ni kanske redan vet, ska vi ha räknat klart till Matte D, eventuellt Matte E, innan vi går ut trean. That's why! Och det suger, för jag hinner oftast inte fatta vad vi håller på med innan vi byter till nästa kapitel.
Fördelen med att gå så snabbt fram tycker jag är att man får in en bra studieteknik och lär sig mycket snabbare än i grundskolan. Från åttan till slutet av nian tyckte jag inte att jag lärde mig ett piss i matten, men nu på gymnasiet känner jag mig efter en termin 3 gånger smartare än innan.
Andra fördelar:
- Alla är seriösare och det spelar ingen roll i vilken grupp man råkar bli indelad. De flesta ger ändå järnet!
- Du får en otroligt bra grund inför universitet.
- Man tas på allvar gällande allt och betygen är satta med omsorg.
Men så finns då nackdelar.
- Tempot, som jag nämnt cirkus 1 miljon gånger, kan vara väldigt jobbigt ibland och resulterar att proven i de olika ämnena kommer väldigt tätt och ofta.
- Ett MVG i nian är värt lika mycket som ett VG på natur. Du måste ge allt och lite till för att få det där åtråvärda MVG:t.
- (Vissa) lärare på natur förväntar sig att du sköter dig hela tiden, håller käft på lektionstid och alltid pluggar som... som... en häst?
Det sista jag vill lägga till under denna punkt är att NO-ämnena inte alls är som i grundskolan. Fysiken är bara ren matte och kemin är också rätt mycket matte. Biologin är det enda som är sig likt - dock en aning svårare och mer ingående.
Detta blir en kluring. I min klass är det så många olika personer med olika personligheter och jag vet inte vad de själva tycker och hur de klarar sig.
Jag tror att de viktigaste egenskaperna för dig som vill gå natur är:
- Viljan att lära sig.
- Tålamod.
Du behöver inte vara världens snille för att gå natur. Du behöver inte ha lätt för att lära dig. Du behöver bara vilja lära dig och tålamodet som krävs. För du kommer antagligen inte förstå allt när läraren förklarar första gången. Du kommer få sitta och traggla hemma och i någon studieverkstad när du mycket hellre hade varit ute i solskenet. Och om du var en riktig MVG-elev och gick ut med 300 poäng i nian kan du inte förvänta dig att dina MVG:n ska fortsätta rulla in. Du kanske får kämpa för dem nu.
Om du har G i matte kommer det bli svårt för dig på natur, då matten återkommer hela tiden. Men nu ska jag inte sitta här och säga "du borde inte välja natur om du inte har MVG i matte", för jag har klasskompisar som klarar sig utmärkt med ett G sedan nian och ja, de är då levande exempel.
Mitt bästa tips för gymnasieval i övrigt:
Om du har ett antal gymnasier du väljer mellan ska du välja det som har kortast eller skönast resväg, även om det där andra gymnasiet är nyare eller en liten aning bättre. Jag ångrade inte mitt val av gymnasie en sekund! Tog det närmsta, med direktbuss och allt. För när tåget fuckar up på vintern så kommer åtminstone bussarna.
Gymnasieval - hur naturlinjen är att gå
Då var det dags för mig att göra detta inlägg om natur.
De frågor som rusade genom mitt huvud när jag själv skulle göra mitt val var några i stil med:
Hur är natur jämfört med grundskolan?
Vad krävs av mig om jag ska gå natur?
Så i detta inlägg ska jag försöka besvara dessa frågor så gott jag kan så att ni som står på tur får lite lättare att tänka över det hela.
Om jag då börjar med att jämföra med nian, så kan jag direkt säga att tempot är den största skillnaden. Visst, svårighetsgraden har även den ökat ett par snäpp, men det är främst tempot som gör det jobbigt.
I grundskolan fick man god tid på sig att göra klart arbeten, det var lätt att flytta på olika inlämningstillfällen om flera inte skulle hinna lämna in i tid osv. På gymnasiet finns en utsatt provtid - och den går inte att fiffla med -, lärarna flyttar ogärna på en redan bestämd tidpunkt då ett arbete ska vara klart och om man inte hinner i tid... då är det helt enkelt ditt fel.
Vi har t.ex. redan betat oss igenom hela Matte A på ungefär en termin och har räknat en femtedel i Matte B-boken, så det är ingen fråga om att det går snabbt. I nian fick vi kanske en vecka på oss på det vi ska ha gjort under 2 lektion nu på gymnasiet, så ni förstår förändringen. Det tog ett tag att vänja sig. Anledningen till att det måste gå så fort fram är för att, som ni kanske redan vet, ska vi ha räknat klart till Matte D, eventuellt Matte E, innan vi går ut trean. That's why! Och det suger, för jag hinner oftast inte fatta vad vi håller på med innan vi byter till nästa kapitel.
Fördelen med att gå så snabbt fram tycker jag är att man får in en bra studieteknik och lär sig mycket snabbare än i grundskolan. Från åttan till slutet av nian tyckte jag inte att jag lärde mig ett piss i matten, men nu på gymnasiet känner jag mig efter en termin 3 gånger smartare än innan.
Andra fördelar:
- Alla är seriösare och det spelar ingen roll i vilken grupp man råkar bli indelad. De flesta ger ändå järnet!
- Du får en otroligt bra grund inför universitet.
- Man tas på allvar gällande allt och betygen är satta med omsorg.
Men så finns då nackdelar.
- Tempot, som jag nämnt cirkus 1 miljon gånger, kan vara väldigt jobbigt ibland och resulterar att proven i de olika ämnena kommer väldigt tätt och ofta.
- Ett MVG i nian är värt lika mycket som ett VG på natur. Du måste ge allt och lite till för att få det där åtråvärda MVG:t.
- (Vissa) lärare på natur förväntar sig att du sköter dig hela tiden, håller käft på lektionstid och alltid pluggar som... som... en häst?
Det sista jag vill lägga till under denna punkt är att NO-ämnena inte alls är som i grundskolan. Fysiken är bara ren matte och kemin är också rätt mycket matte. Biologin är det enda som är sig likt - dock en aning svårare och mer ingående.
Detta blir en kluring. I min klass är det så många olika personer med olika personligheter och jag vet inte vad de själva tycker och hur de klarar sig.
Jag tror att de tre viktigaste egenskaper för dig som vill gå natur är:
- Viljan att lära sig.
- Tålamod.
Du behöver inte vara världens snille för att gå natur. Du behöver inte ha lätt för att lära dig. Du behöver bara vilja lära dig och tålamodet som krävs. För du kommer antagligen inte förstå allt när läraren förklarar första gången. Du kommer få sitta och traggla hemma och i någon studieverkstad när du mycket hellre hade varit ute i solskenet. Och om du var en riktig MVG-elev och gick ut med 300 poäng i nian kan du inte förvänta dig att dina MVG:n ska fortsätta rulla in. Du kanske får kämpa för dem nu.
Om du har G i matte kommer det bli svårt för dig på natur, då matten återkommer hela tiden. Men nu ska jag inte sitta här och säga "du borde inte välja natur om du inte har MVG i matte", för jag har klasskompisar som klarar sig utmärkt med ett G sedan nian och ja, de är då levande exempel.
Mitt bästa tips för gymnasieval i övrigt:
Om du har ett antal gymnasier du väljer mellan ska du välja det som har kortast eller skönast resväg, även om det där andra gymnasiet är nyare eller en liten aning bättre. Jag ångrade inte mitt val av gymnasie en sekund! Tog det närmsta, med direktbuss och allt. För när tåget fuckar up på vintern så kommer åtminstone bussarna.
Hej då
Han gick vid 11 igår, tog med sig de underbara biskvierna vi bakade tillsammans och sa hej då. Igen. I kväll är han återigen i Stockholm.
En jobbig period väntar mig. Det blir inte lättare och lättare att se honom åka iväg från mig, men inte heller svårare och svårare. Det beror helt på hur lång tid han är här. Är han här endast för en helg känns det inte lika jobbigt att ta farväl, men är han här en längre tid – som på jullovet – smärtar det desto mer. Då vet man ordentligt hur bra man har det med honom.
Det är lätt att glömma av hur det är när man är med varandra när man inte kan göra annat än prata i telefon. För det blir en hel del missuppfattningar och konstiga tankar i huvudet när man inte ses. Dagar kan gå utan att man hör av sig. Varken han eller jag. Då man själv vet att man inte har hunnit, att det är så mycket runt om som hindrar att man kan det. Och han och jag har inte haft det lätt på den fronten. Hans mobil gick sönder på höstterminen och när han hade råd att köpa en ny fungerade inte den heller. Så det var en rätt tuff period.
Grejen är att man inte får ge upp. Hur konstigt och jobbigt det än är så får man inte ge upp. Man måste minnas hur förbannat underbart det är när man ses, när han håller dig i handen och när han ser dig i ögonen och talar om hur mycket han älskar dig. Du måste minnas alla promenader du tvingat ut honom på. Alla gånger han vunnit över dig i något tv-spel och sedan påmint dig om det så mycket att du surnat ihop totalt och bara vill slå honom på käften. Alla kramar då han trycker ihop dig till ett litet spaghettistrå.
Det är sådana saker man får minnas när det är som jobbigast. För det är ju hur det är när man är med varandra som räknas. Inte hur det är när man är iväg. Det är inte en dans på rosor att ha ett långdistansförhållande.
Dag 08 - ett ögonblick
Dag 07 - Min bästa vän.
Dag 08 - Ett ögonblick.
Dag 09 - Min första kärlek.
Kylan biter tag i mig så fort jag går utanför dörren, trots att jag är lika stor som en michelingubbe. Underställ och mjukisar, två par tröjor och en jacka, termos och halsduk, röda pjäxor och en knallorange hjälm - ja, man kan lugnt säga att jag är väl inpackad. Ändå ryser jag i hela kroppen denna tidiga morgon.
Väl borta vid den folktomma ankarliften har min näsa och mina kinder nära på blivit köldskadade av den isande temperaturen och jag försöker förgäves få upp halsduken upp till skidglasögonen. Jag förbannar mig själv gång på gång och börjar så smått undra varför jag faktiskt gjorde ansträngningen att ta mig upp ur sängen såhär tidigt på morgonen.
En ensam kvinna blänger på mig genom det frostade fönstret till det lilla lifthuset och jag flinar tillbaks under halsduken. Hon behöver inte gå ut för att hjälpa mig få tag i liften, det klarar jag bra själv och när jag vänder mig om efter att faktiskt fångat den ser jag henne le tacksamt mot mig.
Jag fryser ännu mer nu. Ju högre jag kommer upp på fjället desto mer blåser det och jag gömmer mig i halsduken så gott det går. Tunga, gråvita moln ligger som ett tjockt täcke över himlen, men här och var finns lovande blå fläckar av himmel och där uppe, där liften tar slut, ser jag solen lysa upp en grandunge.
Solen lyser mig i ryggen och det är knappt så jag fryser längre. Jag blickar ut över en fantastisk utsikt bestående av ståtliga, vita fjäll täckta av tusentals träd och en gigantisk, frusen sjö en bit bort. Jag sätter i stavarna och trycker ifrån med hjälp av dem och skidorna.
En fridfull tystnad lägger sig. Ändå är det inte tyst. Den nypistade, räfflade backen är helt felfri utan den minsta skåra från en annan skida och jag glider fram med ett litet svischande ljud. Solens strålar har funnit sin väg genom molnen och belyser nu snön som lättsamt glittrar tillbaks likt lampor och jag stannar med handen i pannan, skuggandes mina ögon, utan den minsta tanke på att mina skidglasögon sitter på hjälmen.
Glada tjut ekar bakom mig och jag vänder min blick upp i backen. De andra är tätt efter mig, med samma underbara känsla i kroppen och vi åker vidare, in bland de snöklädda granarna med morgonsolen värmandes i ryggen.
Dag 07 - min bästa vän
Dag 06 - Min dag.
Dag 07 - Min bästa vän.
Dag 08 - Ett ögonblick.
Nu är det så att jag faktiskt inte rankar mina vänner så att det finns en "numbah 1", så därför är det svårt att säga vem som är min allra bästa vän. Vi har min äldsta, underbara vän Simone, som jag träffade på BB. Sedan har vi även en som var av mina allra bästa vänner, som inte längre är min vän tyvärr. Sedan har vi Johanna, som blivit som en syster för mig då våra familjer är som en och samma familj. Jag kan fortsätta såhär ett tag till, men det är ju inte det som är poängen.
Jag har en vän, som står mig väldigt nära nu, som verkligen är värd att hyllas. Det är förmodligen den absolut snällaste och mest omtänksamma människan som går på denna jord. Han har ett hjärta av guld.
Hans namn har blivit nämnt här i bloggen ett antal gånger, men det gör inget att nämna det en gång till. Tim är hans namn och vi har gått i samma klass sedan fyran. Jag blev kär i honom då, i fyran, och gullig som man är frågade jag chans! Med lapp och allt. Och gissa vad? Den lille holländaren svarade ja! Hähä.
Visst var vi söta?
Sedan blev han jätte kaxig (förlåt Tim) så jag gjorde slut, haha, så då slutade vi ju även umgås och vi blev endast klasskompisar. Sedan pratade vi knappt över huvud taget i flera år. I åttan - rätta mig om jag har fel - kom han med i skolbandet som basist och jag blev sjukt avundsjuk på honom, men året därpå gick pianisten ut grundskolan och då blev jag erbjuden den lediga platsen. Tim pushade mig och till sist sa jag ja, vilket jag är grymt tacksam för. Så tack än en gång för att du nästan tvingade in mig där!
Vi hade börjat prata mer och mer och i åttan, nian någon gång hade vi blivit väldigt bra kompisar. Två musikfreaks. Sedan dess har vår vänskap fortsatt växa och nu är han en av mina närmsta vänner och vi har obeskrivligt många, konstiga minnen tillsammans.
Som den gången han fick för dig att han orkade bära mig på dina axlar ända till skolan. Det var en solig, sval dag och jag minns att han hade stora röda skavsår på axlarna efteråt, haha. Ledsen för det!
Eller den gången vi var hos mig med Isak och Johannes och Isak råkat få i sig något olämpligt. Han låg och skrattade oavbrutet i 10 minuter åt "taiaffär" och vi skrattade minst lika mycket, fast åt honom.
Och alla våra långa promenader. Då vi gått i flera timmar ute i mörkret och pratat om allt och ingenting.
Eller alla de gånger vi repade med bandet. Och de gånger vi spelade. Den gången vi vann förstapris och fick spela in i stuido!
Han är helt enkelt en underbar vän och jag hoppas - nej, jag vet - att vi kommer hålla ihop ett bra tag han och jag. Som Piff och Puff, fast basisten och pianisten.
Tack för alla stunder vi delat.
Tack för alla stunder vi delar.
Tack för alla stunder vi kommer dela.
Dag 05 - Vad är kärlek?
Dag 04 - Det här åt jag idag
Dag 05 - Vad är kärlek?
Dag 06 - Min dag.
Sedan jag var lite och såg på askungen och alla dessa prinsess-sagor med lyckliga slut har jag älskat kärleken. Det har alltid varit något jag satt högt här i livet, något jag alltid strävat efter att få, att få uppleva. Man klarar sig långt, otroligt långt, med kärlek som sin högra hand.
Sedan jag var lite och såg på askungen och alla dessa prinsess-sagor med lyckliga slut har jag älskat kärleken. Det har alltid varit något jag satt högt här i livet, något jag alltid strävat efter att få, att få uppleva. Man klarar sig långt, otroligt långt, med kärlek som sin högra hand.
Det är svårt att definiera kärlek. Ordet kärlek. Det betyder så många saker. Det finns den kärlek man kan känna till ett föremål av värde, såsom min gamla nalle jag fick när jag döptes. Den har varit med mig sedan dess och jag tror inte jag skulle kunna slänga den, eller ens sätta upp den på vinden. Nej, den får allt sitta på mitt golv, lutad mot en hylla ett tag till. I den finns så många minnen, så många underbara ord som jag tyst viskat när jag lagt mig på kvällarna. De kvällar jag var rädd att det skulle hoppa fram någon under sängen, då fanns den där. Nalle.
Sedan finns en annan sorts kärlek. Den kärlek man känner för sin familj, för sina nära. Som familjen. Som vänner. Som min bror. Vi har haft våra små bråk, våra små tvister, ja, man kan väl säga att vi inte alltid varit så sams. Men jag har alltid älskat honom och oroat mig så fort han inte mått bra. Alltid velat finnas till hands om han någon gång skulle behöva mig. Jag har till och med gett honom några av mina bokmärken som jag samlade på, bara för att han skulle bli glad! Supersyster liksom. Likadant med mamma och pappa. Även vi har våra små bråk och tjafs om allt och lite till. Men innerst inne vet de liksom jag att vi älskar varann.
Den tredje sortens kärlek jag kommer att tänka på är även den mest självklara. Den man känner för en annan, utomstående. Det är den jag förknippar med kärlek. Det är den jag sedan jag var mini-Sofie velat uppnå. Då det bubblar i hela kroppen och man inte kan med att ens försöka sänka mungiporna. Då man gått och blivit kär. Många har inte upplevt den känslan än, men jag är säker på att ni lär få göra det, någon gång. Jag har haft turen att få känna den. Jag har till och med fått turen att bli älskad på samma sätt tillbaka. Ja, denna kärlek kan jag faktiskt inte sammanfatta bättre än med en bild. Så här får ni en.
Enligt mig är kärlek ur alla möjliga synvinklar; magi.
Dag 02 - meningen med mitt bloggnamn
Dag 01 - Presentera mig själv.
Dag 02 - Meningen med mitt bloggnamn.
Dag 03 - En sak jag älskar från min garderob.
...
Jag har en blogg sedan innan, www.sofiiesen.blogg.se om jag minns rätt, men den är nu lösenordsskyddad. Bestämde mig för att börja om på ruta 1 igen så skapade denna. Men jag hade ingen aning om vad adressen skulle vara. Så jag satt där, knappade in namn efter namn, men alla var upptagna. Verkligen varenda ett jag kunde tänka mig var upptaget! Så jag blev lite pissed över att det inte gick som jag ville, skrev helt enkelt som det var, att alla namn var upptagna! Men!... i min vrede så slant jag på bokstäverna och förlorade ett a.
Därför heter jag nu allnamnvarupptagna. Det är inte fint och jag tycker inte om det, men jag är liksom fast med det nu. Så. Ja.
Dag 01 - presentera mig själv
Åh! Kolla vad underbart! Jag hittade en lista på hennes blogg, men jag vet inte riktigt vad som är meningen jag ska göra med den... men jag tolkar det själv. Antar att det inte finns så mycket att tolka. Nu har jag äntligen någonting att skriva tills vidare.
Dag 01 - Presentera mig själv.
Dag 02 - Meningen med mitt bloggnamn.
Dag 03 - En sak jag älskar från min garderob
Dag 04 - Det här åt jag idag
Dag 05 - Vad är kärlek.
Dag 06 - Min dag.
Dag 07 - Min bästa vän.
Dag 08 - Ett ögonblick.
Dag 09 - Min första kärlek.
Dag 10 - Det här hade jag på mig idag.
Dag 11 - Mina syskon.
Dag 12 - I min handväska.
Dag 13 - Låtar jag kan lyssna på om & om igen
Dag 14 - Vad hade jag på mig idag.
Dag 15 - Mina drömmar.
Dag 16 - Det här är jag beroende utav.
Dag 17 - Mitt favoritminne.
Dag 18 - Min favoritfödelsedag.
Dag 19 - Min absoluta favoritlåt
Dag 20 - Någon jag vill byta liv med för en dag, & varför.
Dag 21 - Ett annat ögonblick.
Dag 22 - Det här upprör mig.
Dag 23 - Det här får mig att må bättre.
Dag 24 - Det här får mig att gråta.
Dag 25 - En bild från mitt rum/lägenhet.
Dag 26 - Mina rädslor.
Dag 27 - Min favoritfärg.
Dag 28 - Det här saknar jag.
Dag 29 - En nytagen bild på mig & 10 faktapunkter om mig.
Dag 30 - Ett sista ögonblick.
Jahapp. Ska skriva en rejäl berättelse om mig själv. Jag är då en helt vanlig tjej på 16 (snart 17!!) år som varken är speciellt speciell eller vanlig.
Nja, vet ni. Jag kommer inte på någonting. Nu skriver jag rätt av vad jag tänker. Vad jag tycker är de viktigaste att veta om mig.
Jag har alltid varit smal. Nej, där ljög jag faktiskt. Har inte alltid varit smal. När jag var bebis var jag smällfet och mamma skjuter numera alltid in kommentaren "Det såg ut som du hade gummiband runt handlederna" så fort hon får chansen. Men i övrigt har jag alltid varit smal. Vissa säger för smal, andra säger bara smal. Har sedan jag blev medveten om mitt utseende hatat hur jag såg ut. Hatade att jag fått en sådan smal benstomme. Dessutom hade jag blivit given en sådan där superkropp som gör att man kan äta hur mycket som helst utan att man går upp ett gram. Efter 2005 (kommer till det sen) så gick jag ner otroligt mycket och det var svårt att ta sig tillbaks. Nu däremot är jag nöjd med att vara smal. Bryr mig inte ett piss om någon människa tycker att jag ser för smal ut, för jag är som jag är och jag är bra som jag är.
Över till något annat! 2005 kanske passar bra. Har nämnt det några gånger innan, men antagligen har mer än hälften som läser inte den blekaste om vad jag pratar om. Det var nämligen såhär att jag blev magsjuk - vinterkräksjukan? - i januari 2005, men den gick inte över så mamma tog mig till vårdcentralen där de kollade upp mig. För att göra en lång historia kort upptäckte de att mitt hjärta rusade. Som max var det nog uppe i runt 230 slag/minut. Jag fick elchocker, och måste bara påpeka att det inte alls är sådär dramatiskt som på tv, och fick inte anstränga mig för då skulle mitt hjärta börja slå snabbt igen. Därför sjönk min kondition till under 0. Åkte in och ut under hela 2005 fram till julen då de slutligen opererade mig. Första gången misslyckades de, men andra lyckades! Sedan dess har jag varit frisk som en nötkärna i hjärtat!
Och nu lite roligare grejer. Jag har en fantastisk pojkvän uppe i Sthlm vid namn Victor. Vi blev tillsammans i 8an, gjorde slut över en sommar, men blev sedan tillsammans igen i 9an. Sedan dess har vi varit ett par. Ett sådant där äckligt par som alla stör sig på. Nä, skojar. Så farliga är vi inte. Han valde i alla fall att flytta till Sthlm för att börja på ett gymnasium där uppe, vilket suger ganska hårt med tanke på att långdistansförhållanden är jobbiga.
Musik. Musik är nog det jag älskar allra mest här i livet. Om inte musiken hade funnits vet jag inte vad jag tagit mig till. Sedan jag var liten bebis och pappa spelade gitarr för mig har jag varit fast. Har spelat piano sedan trean, plinkat lite gitarr då och då och sjunger i duschen. Önskar att jag fick jobba med musik som vuxen.
Nej, nu hinner jag inte skriva så mycket mer! Ska nämligen ner och fika med min kära familj. Ni fick nog reda på lite nytt om mig i alla fall, även om det inte var en sådan presentation nu väntade er.
Naturhelvete
Jag har på senare tid fått frågan "Varför valde du natur då?" ställd till mig av människor omkring mig. Ständigt går jag och klagar över att jag hatar matten och fysiken, att jag inte kommer ha någon som helst användning av min utbildning osv osv osv. Men det är ju sant!
Vi har som tidigare nämnt nationella prov i Matte A i morgon. Med andra ord har vi läst klart en hel mattekurs på en termin. Stört! Och det som oroar mig mest är att jag inte kommer få MVG på det. För som naturare förväntas jag definitivt få MVG i Matte A. Matte A är ju lätt, eller hur? Naturare är översmarta och klarar det lätt som en plätt. Jag menar, vi ska ju läsa Matte-fukking-E.
Och sedan, själva utbildningen i sig behöver jag inte ens. Egentligen borde jag gått estet, media eller något annat färgglatt så att jag sluppit råplugga sönder mig i onödan. Men nu sitter jag här, med exponetialfunktioner upp till taket, försöker förstå allt vi ska kunna tills i morgon och funderar på att gå och begrava mig direkt.
När jag får den där frågan blir svaret tråkigt och otroligt idiotiskt, enligt mig själv. Antingen låter det såhär:
"Varför valde du natur då?"
"Öh.. Jo, för jag hade bra betyg."
För det var min första tanke när jag skulle välja gymnasium. Att jag hade väldigt bra betyg och att det därför skulle vara någon sorts miss om någon med bra betyg inte skulle välja bra-betyg-linjen.
Ibland låter det även såhär:
"Varför valde du natur då?"
"Jag ville ha en bra bas till universitetet."
Det däremot håller jag fortfarande fast vid var ett bra beslut. Natur är ju den bredaste linjen och om man har en naturutbildning i ryggsäcken ligger man oftast bra till när man gått ut. Om man inte vet vad man vill jobba med senare så är natur bäst. Framförallt om man tror man klarar det.
Där är dock problemet. Problemen till och med. För det första visste jag redan i nian vad jag ville jobba med och det håller jag fortfarande fast vid. Film, media, musik, musik eller musik. För det andra så trodde jag bara att jag skulle orka pluggandet natur innbär. Eller egentligen trodde jag väl inte det heller, för sanningen är den att jag är en ytterst lat person som pluggade sönder sig totalt på vårterminen i nian.
Men nu är det som det är och jag ska nu välja inriktning. Natur, mattedata eller miljövetenskap. Miljövetenskap verkar lugnast och där är det dessutom inte Fysik B, vilket jag skulle döda för att slippa! Det finns bara ett problem. Det måste vara minst tio personer som väljer Miljövetenskap och just den inriktingen är inte speciellt populär.
Natur gör mig galen. Önskar jag kunde gå tillbaks och skälla ut mig själv innan jag gjorde mitt val.
Vill bara lägga mig ner och försvinna.
Orkar inte läsa igenom det jag skrivit. Låter nog extremt deprimerande, haha.
Vi har som tidigare nämnt nationella prov i Matte A i morgon. Med andra ord har vi läst klart en hel mattekurs på en termin. Stört! Och det som oroar mig mest är att jag inte kommer få MVG på det. För som naturare förväntas jag definitivt få MVG i Matte A. Matte A är ju lätt, eller hur? Naturare är översmarta och klarar det lätt som en plätt. Jag menar, vi ska ju läsa Matte-fukking-E.
Och sedan, själva utbildningen i sig behöver jag inte ens. Egentligen borde jag gått estet, media eller något annat färgglatt så att jag sluppit råplugga sönder mig i onödan. Men nu sitter jag här, med exponetialfunktioner upp till taket, försöker förstå allt vi ska kunna tills i morgon och funderar på att gå och begrava mig direkt.
När jag får den där frågan blir svaret tråkigt och otroligt idiotiskt, enligt mig själv. Antingen låter det såhär:
"Varför valde du natur då?"
"Öh.. Jo, för jag hade bra betyg."
För det var min första tanke när jag skulle välja gymnasium. Att jag hade väldigt bra betyg och att det därför skulle vara någon sorts miss om någon med bra betyg inte skulle välja bra-betyg-linjen.
Ibland låter det även såhär:
"Varför valde du natur då?"
"Jag ville ha en bra bas till universitetet."
Det däremot håller jag fortfarande fast vid var ett bra beslut. Natur är ju den bredaste linjen och om man har en naturutbildning i ryggsäcken ligger man oftast bra till när man gått ut. Om man inte vet vad man vill jobba med senare så är natur bäst. Framförallt om man tror man klarar det.
Där är dock problemet. Problemen till och med. För det första visste jag redan i nian vad jag ville jobba med och det håller jag fortfarande fast vid. Film, media, musik, musik eller musik. För det andra så trodde jag bara att jag skulle orka pluggandet natur innbär. Eller egentligen trodde jag väl inte det heller, för sanningen är den att jag är en ytterst lat person som pluggade sönder sig totalt på vårterminen i nian.
Men nu är det som det är och jag ska nu välja inriktning. Natur, mattedata eller miljövetenskap. Miljövetenskap verkar lugnast och där är det dessutom inte Fysik B, vilket jag skulle döda för att slippa! Det finns bara ett problem. Det måste vara minst tio personer som väljer Miljövetenskap och just den inriktingen är inte speciellt populär.
Natur gör mig galen. Önskar jag kunde gå tillbaks och skälla ut mig själv innan jag gjorde mitt val.
Vill bara lägga mig ner och försvinna.
Orkar inte läsa igenom det jag skrivit. Låter nog extremt deprimerande, haha.
En bekännelse
Jag måste bekänna en sak. En hemsk och avskyvärd sak dessutom. Lova att inte döma mig. Ni vet, igår, då de första vita tussarna av fruset vatten sakta dalade till marken? Då de lade sig på gräset som ett mjukt och gnistrande skikt? Då årets första snö kom? Ja, ni vet. Den där dagen då man får den där alldeles ivriga känslan i magen. Man blir alldeles upprymd trots att man inte är fem år längre. Det är ju det första snöfallet för den stundande vintern! Och det måste ni erkänna är magiskt.
Mamma väckte mig på morgonen, efter att jag undermedvetet stängt av väckarklockan på mobilen, och sa med en trött stämma "Det ligger snö på marken. Inte jätte mycket, men lite. Och det snöar fortfarande." Men istället för att bli klarvaken och få ett stort, brett flin på läpparna så drog jag täcket över huvudet och gjorde en mental axelryckning. Varför skulle det vara något speciellt? Snö. Det är ju inget speciellt. Å andra sidan blev jag klarvaken ögonblicket då jag insåg att jag inte längre fick den där barnsliga ÅH DET ÄR SNÖÖÖ!!!-känslan inom mig. Har jag blivit för gammal? Nej, det kan väl inte stämma. Jag är faktiskt bara 16. Bara 16. Det är inte så mycket. Jag har inte ens börjat leva.
Så under det senaste dygnet har jag gått och grubblat på en bra anledning till att jag inte fick ÅH DET ÄR SNÖÖÖ!!!-känslan i år och jag tror faktiskt att jag kommit på en!
Förra året så missade ju Moder natur hela hösten! Ena stunden var det slutet på sommaren, men så plötsligt en morgon var det bara 5 grader ute och alla löv hade fallit till marken. Dagen därpå blev det minusgrader. Vi fick gå och frysa arslet av oss i flera månader. Det var inte bara jag som varje morgon såg ut genom fönstret med förhoppningar om att det snöat under natten. Man blev alltid lika besviken när man insåg att det där vita som låg ute på marken, på bilen och på hustaken var isande frost istället för snö. Vad jag vill komma fram till är väntandet! Man väntade. Och väntade. Och väntade. Och väntade. Och väntade. Och väntade (... ni fattar poängen). Och till slut, en mörk morgon i december, då man sömnigt såg ut genom fönstret föll stora, fluffiga bomullstussar till marken i gatlyktornas sken och en vit matta täckte allt. Då fick man det där flinet.
Nog ska jag få den där barnsliga känslan igen. Det gäller bara att vänta till december. För den här snön regnade ju bort idag. Tur det. Annars missade jag ju hela magi-grejen med snön i år. Och det vill jag ju inte!
När livet är underbart
Livet är inte underbart när det är sol.
(Måste tillägga att jag faktiskt inte går på piller.)
Det är sol när livet är underbart.
Jag måste erkänna en sak. På något jävla vänster har jag under den senaste veckan gått och blivit en optimist. Det är ganska konstigt. Varje gång jag fått ont i magen innan har jag liksom brutit ihop och hatat mitt liv, men nu de senaste dagarna, då jag faktiskt vaknat med ont i magen, så har jag viftat undan de tankarna och gått ner med världens bästa morgonhumör! Och det är härligt.
Allt känns så mycket bättre. Inte ens skolan får mina mungipor att hänga i golvet. Man får se det från den ljusa sidan. Om tre år är jag fri. Fri att göra vad jag vill. Musikhögskolan. Yes! Och då kommer även han dära pojkvännen hem. Hoppas jag, haha! Och de personer som ibland lyckas få ner mitt humör är bara att ignorera. För jag vet att de inte har ett helt lätt liv de heller.
Man får vara glad så länge man klarar det. Sedan är det ju också tillåtet att ha sina depp-stunder då man känner sig helt patetisk, ledsen och arg. Då får man stänga av omvärlden, krypa upp i soffan och se på Love Actually. Då ska man se att man blir gladare.
Man får alltid försöka se saker från den ljusa sidan.
För livet är för kort för alla de jobbiga känslorna.
(Måste tillägga att jag faktiskt inte går på piller.)
Jag älskar dig också
V: Och förresten! Jag älskar dig.
I natt blev jag mamma
Allt är lite suddigt, så kommer inte ihåg exakt allt som hände i natt, men ska försöka berätta så gott jag kan.
Jag var hemma och gjorde ingenting speciellt och plötsligt gick vattnet! Så jag och mamma åkte in till BB där en sköterska tog hand om mig. Hon var jätte snäll, hjälpte mig med allt! Allt gick ganska fort. Plötsligt var det dags för den lille att komma ut. Jag har inget minne av att det gjorde sådär ont som alla påstod att det skulle göra och hela processen gick hyfsat snabbt. Plötsligt hörde vi lillans skrik. Det var en flicka! Strax där efter kom nummer två ut. Också det en flicka. Inte heller den gången gjorde det särskilt ont.
Ärligt talat var det en jätte märklig känsla att få barn! Men också helt fantastisk!
Vi fick åka hem samma dag med dessa små underverk. Mamma tog hand om flicka nummer ett (som fått det tillfälliga namnet Nina) och jag tog hand om nummer två (som fått heta Emma).
Nu ska jag bara berätta detta för Victor också, som naturligtvis är pappan. Han har ingen aning om att detta hände i natt.
11 september 2001
Jag vet att jag är en dag efter.
Till minne av människor som miste sitt liv i 11 september-attackerna.
Man vs. Wild
Denna film tävlar i tungvikt på samma filmtävling vi är med i, så om ni vill rösta på vår film i lättvikt tycker jag samtidigt ni bör rösta på denna film i tungvikt! Haha, så otroligt rolig! Ni som sett programmet och snubben de gör parodi på kommer garanterat uppskatta den!
forts. på föregående
Åh, just det! Glömde helt tillägga att de faktiskt blev räddade! Allihop!
Behöver väl knappast berätta hur lättad jag blev när jag läste det.
Vad fan tänker hon med?!
Okej, vet inte när detta hände, troligen rätt nyligen, fick precis reda på det. En tjej - någonstans ifrån - har lagt upp ett klipp på youtube där hon kastar hundvalpar i en flod! Helt stört! Vad fan tänker hon med?! Har själv sett klippet och det är hemskt! Fruktansvärt! Vill bara ge henne en fet jävla käftsmäll.
Varför skulle man över huvud taget vilja kasta någonting i en iskall flod? Och framförallt, varför skulle man vilja kasta något levande i en iskall flod? Som en hundvalp till exempel. Eller fem!? Blir så arg. Vaknade hon en morgon och bara "Hm... har verkligen ingenting att göra idag, vad ska jag hitta på. Jag vet! Jag kastar hundvalpar i en iskall flod! Vilket bra idé!!!" Jävla arsle! Vet inte om de hittat henne än, men när de gör det ska hon fan spärras in och få vad hon förtjänar.
För er som inte sett filmen än kan ni kolla HÄR, men varnar er verkligen. Tro mig. Hon plockar upp dem ur en hink samtidigt som de piper och gnyr, men hon kastar bara iväg dem en efter en ut i floden! Jag ska leta upp henne personligen och slänga henne i floden själv. Men inte utan att ha gett henne den där feta käftsmällen!
