All denna text för barndomen
Lade upp denna texten på min förra blogg och läste den nu igen. Kan hålla med mig själv lite. Skrev detta samma dag jag började nian.
"Jag vaknade i morse och ångesten var tillbaks.
Nu är det bara... en evighet kvar till nästa sommarlov.
Idag när jag kom till skolan fick jag den där känslan att jag inte haft lov över huvud taget, att jag bara hade haft helg. Den känslan har jag fått de senaste åren när jag kommit tillbaks till skolan. När man var liten var det som att sommarlovet var en hel livstid. Den bara fortsatte och fortsatte. Varje dag var ett år långt och man hann med allt från att bada i havet till att cykla runt med kompisar. Man funderade inte så mycket och när skolan väl började kändes det som något roligt, att träffa alla kompisar igen. För då, ja, då var alla vänner med varandra och ena veckan hade man en bästa vän som nästa vecka blev någon annan.
Då var det värsta som kunde hända att någon på dagis eller fritids tog dockan man själv ville leka med. Kärlek existerade inte ens som det gör nu, alla sprang runt med lappar där det stod "Får jag chans på dig?" eller bad kompisen fråga åt en. Man blev inte deprimerad över att pojkvännen plötsligt gjorde slut. Livet fortsatte och nästa dag var man kär i någon ny.
Nu går sommarlovet snabbt och man förstår inte att det är sommarlov ens när det är över. Skolan är ett helvete som ingen vettig människa borde längta till.
Hjärtan krossas hit och dit. Får inte bli alltför sårbar. Öppna inte upp din själ för någon, den är viktig för din överlevnad. När man tror sig hittat kärleken så är den obesvarad och man längtar bara efter att våga ta livet av sig. Det kan man förresten inte heller göra, man får tänka på sina kompisar. Vara med alla.
En lojal vän.
Måste hinna med alla. På det har vi läxor, redovisningar osv. Stress. Man får magkatarr och missar skolan så att det blir ännu stressigare.
Solen skiner och för en gångs skull orkar man faktiskt gå upp. Bara för att ta på sig den där fina klänningen och gå till skolan. Bara för att få höra rektorernas närmast patetiska tal. Bara för att få gå hem igen.
Men det är ingen vanlig dag. När man kommer hem den dagen, så är man fri. Fri att göra vad man vill.
Jag kommer ihåg den där frihetskänslan man fick när man sjungit "Den blomstertid nu kommer..." För då var det officiellt. Det var sommarlov. Äntligen. Man var lycklig, solen värmde än i ansiktet när man skyndade hem. Friheten var närvarande. Inte en ända tanke ägnade man det som väntade efter lovet.
Nu får man också en frihetskänsla. Dock inte den man fick när man var liten. Man är villkorligt utsläppt från fängelset, fullt medveten om att man gör något dumt åker man in igen. Men i det här fallet åker man in igen. Även fast man sköter sig utmärkt.
"Barndomen pågår inte från en viss ålder till en annan ålder då barnet växt upp och stoppat undan allt barnsligt.
Barndomen är kungariket där ingen någonsin dör."
Edna St. Vincent Millay
Såg texten i Så länge vi båda andas"
Som en mardröm
Nu håller jag tummarna för att ni kan se den då jag gjort den privat. Och det är 20 sekunder svartruta förs. Det stod att den var tvungen att ha det i reglerna. PUSS!
Definiera kärlek
Kärlek.
Vissa påstår att kärlek inte är något speciellt. Att det är bara en känsla. En känsla som alla andra. Att kärlek är något vi inbillar oss. Att det inte ens finns något såsom den kärlek folk kan beskriva ibland.
Det vi kallar kärlek är bara en känsla som får oss att så småningom skaffa barn så att människorna fortsätter att existera. Kärlek är bara en av de känslor som hjälper oss överleva. Det är så det fungerar. Om vi inte känt den där nyfikenheten, den där pirriga känslan när man sitter nära honom eller den där längtan när man är utan honom skulle vi förmodligen inte skaffa barn.
Vi blir kära. Den där underbara känslan när man får fjärilar i magen av att bara höra personens namn. Men känslan försvinner. Så är det.
Folk skiljer sig. Folk är otrogna. Folk gifter sig för pengar. Folk blir kära. Folk slutar vara kära. Folk söker spänningen i en människa, men när förälskelsen lägger sig försvinner också spänningen. Intresset.
Man kan jämföra kärlek med skräck. Vi känner rädsla och kroppen förbereder sig både fysiskt och metalt på att fly bort. Vi blir kära och vi för vidare människosläktet. Vi är djur. Människan har helt enkelt förstorat kärleken för att vi har den möjligheten.
Vissa påstår att kärlek inte är något speciellt. Jag påstår motsatsen.
Okej för att det finns en känsla för att vi ska föröka oss, men det är inte kärlek. Kärlek är så mycket större. Och det vet alla som någonsin råkat ut för det.
Den där känslan som fyller en när man är hemligt kär och sitter precis intill personen fjärilarna i magen börjar flyga omkring av. Värmen som bubblar upp när man pressar sina läppar mot hans. När han lägger armarna om en, andas in hans doft och blir alldeles yr.
Kärlek är en klass för sig. Kärlek kan inte klassas som en känsla som alla andra. Kärlek är inte en speciell känsla. Kärlek är olika. Kärlek är kärlek. Ingenting annat.
Tvivla aldrig.
Kärlek är alltid kärlek.
Gymnasiet.
Jag skrev ingenting igår. Ärligt talat hade jag inte mycket att skriva. Okej, första dagen på gymnasiet. Kanske är något att berätta om, något man ska minnas resten av sitt liv. Såhär besviken är jag på det:
Vi kom till skolan och alla ettor samlades i aulan för ett upprop. Vår klass blev uppropad som tvåa och vi gick iväg till vårt klassrum med våra två mentorer. För det första kommer jag aldrig klara natur. För det andra pallar jag inte buss och tåg varje dag. För det tredje är idrottslektionerna en pain in the ass! Vad hände med den där 10 minuters promenaden och de hyfsat lättbegripliga mattelektionerna på högstadiet?
Klassen är helt okej. Har inte fått en uppfattning om alla än, men de jag börjat prata med verkar vettiga. Jag känner att jag inte orkar med gymnasiet just nu. Efter en dag är jag så skoltrött att jag nästan funderar på att hoppa av hela grejen. Fast då skulle jag inte ta studenten. Och det vill jag ju såklart.
Allt händer på en gång. Magen har ryck, gymnasiet har ryck, Victor sticker i morgon och så har jag massa skit idiotiska problem runt omkring dessa.
Ser ni hur less jag är på det?
Idag var jag duktig med bilder. Victors tröja förresten. Jag fick den. Hej då.
Till Victor
Oj vad jag gör inlägg nu då.
Detta inlägget är tillägnat min käre pojkvän som påstår att han vet vad min blogg heter. Det får vi allt se. Jag gissar på att han inte kommer kolla bloggen. Well, well.
Till Victor.
Minns du första gången vi träffades? Det gör inte jag och om du gör det måste du ha ett superminne!
Jag minns när jag insåg att jag var kär i dig. Det var hemskt. Det var mulet den dagen och jag var jätte glad. Så helt plötsligt, BAM, så insåg jag det. Det bara slog mig.
Nej, men! Jag är ju kär i honom! I Victor! Åh, det känns underbart. Jag är kär! Nej... Han gillar inte mig. Fanfanfanfanfanfanfanfan. Äh. Jag är inte alls kär i honom. Jag bara lurar mig själv.
Jag minns att jag försökte ignorera det till en början, men att det inte gick efter ett tag.
Åh, Gud. Jag var så körd, va. Vi träffades och jag kunde naturligtvis inte hålla käft. Som vanligt. Jag var ju tvungen att få reda på vad du kände för mig, så på något jävla vänster lyckades jag höra mig för. Du sa att du inte visste, men vet du vad? Du blev kär i mig. I mig! Hela livet var så underbart.
Haha, födelsedagspresenten! Mandariner! Åh, vad jag blev glad. Det var gott förresten, så tack igen. Minns du de gånger du plötsligt stod utanför min dörr? De gånger du överraskade mig med att hälsa på? Eller den gången du kom med glass å pez när jag var sjuk? Jag vet att jag är fånig, men varje gång jag hör en moped så hoppar mitt hjärta över ett slag. Fortfarande! Det är störande att jag går fram till fönstret för att kolla om det var din moppe eller någon annans. Det är oftast någon annans.
Jag vet att det har fuckat ibland, från bådas sidor, men det gör inget. Det är vad som händer just nu som räknas. Trots allt som varit älskar jag dig mer och mer för varje dag som går. För varje minut, för varje sekund blir jag bara mer och mer kär i dig, Victor. Ibland känns det faktiskt riktigt jobbigt. När du åker kommer du ta en del av mig med dig upp till Stockholm och det kommer kännas. Jag kommer sakna dig. Det kommer vara en jobbig tid. Men när du kommer hem igen så kommer jag krama dig och kalla dig lille gubben. Då kommer jag hålla din hand och försöka slå lite på dig när du kallar mig babe. Då kommer jag misslyckas med misshandeln som jag alltid gör, eftersom du är starkare än jag. Varför vet jag inte, jag är väl minst lika biff som du?
Äh, ord som ord. Jag älskar dig Victor. Min konsonant. Puss.
Kyssjukan
Jaha gott folk. Nu ska jag berätta en historia om Sofie som inte ville åka till Grekland. Allt började en morgon 2010. Familjen satt och bläddrade igenom resebroschyrer i hopp om att åka utomlands i sommar. De föreslog först Thailand och Turkiet för mig, men jag ville inte. Inte flyga. Snälla, inte flyga. Och framförallt inte till Turkland eller Thailand (fråga mig inte varför). De var så angelägna om att få komma iväg att jag till sist gav mig, men föreslog istället Grekland. Lite närmre och lite finare.
Familjen nappade på mitt förslag och bokade ett en liten lägenhet på ett lägenhetshotell placerat på Rethymnon, Kreta. Jag tänkte att senast vi flugit hade jag inte fått så värst ont i öronen, bara lite, och det kunde jag väl ta mig igenom två gånger till så att min kära familj skulle få göra sin utomlandsresa.
Till sist kom sommaren och det var dags för avfärd. Mitt huvud hade gjort ont i två dagar, men vi antog att det var stress. Dessutom hade jag 38 graders feber på kvällen innan vi drog iväg, men det sköt vi också åt sidan och jag tog en alvedon. Sedan kom dagen. Fredagen då vi lämnade Sverige för Grekland. Det gick bra då vi lyfte. Fick lock för öronen, men det fick jag alltid. Försökte tappert sova mig igenom hela flygningen - vilket inte gick så bra - och jag hörde kaptenen meddela oss att det var dags för inflygning. Usch, usch, usch, tänkte jag och blev med ens supernervös. Nässpray var på plats, likaså ett stort fett tuggummi och jag tuggade febrilt när planet sjönk. Och som det skar! Det kändes som att huvudet skulle sprängas. Öronen höll på att explodera när jag gång på gång fick lock och det skar som knivar överallt i hela huvudet. Men som allt annat fick detta också ett slut och vi landade på det varma Kreta.
Dagen gick, vi kom till hotellet, badade, åt, sov och vaknade nästa dag. Jag märkte att mitt vänsteröra fortfarande gjorde ont och att jag hade ont i halsen, så vi bad någon i receptionen ringa efter en doktor. Denne grekiske man var helt... helt... underbar! Han skrek och gormade hela tiden, skrattade när han upptäckte att det var något fel på mina lungor och diagnosticerade mig. Vi uppfattade inte helt vad han sa att jag hade mer än att jag hade öroninflammation, ett virus i halsen och någonting i lungorna. Har för mig att han faktiskt sa bronkit. Vette fan vad det är, men det låter allvarligt.
Jag fick mediciner i alla fall. Hur mycket som helst! Hum... nu ska vi se här. Penicillin (den sorten som rår sig på både öron och lungor eller något), hostmedicin, örondroppar och strepsils; halstabletter! Tror inte jag glömt något än så länge.
Dessa mediciner började jag ta. Kunde inte svälja tabletterna så det blev till slut så att vi fick krossa skiten och blandade upp med äcklig hallonsylt. Kommer aldrig mer kunna äta hallonsylt tyvärr. USCH. Det började skära i öronen igen, så fort jag svalde och halsen började kännas tjockare. Jag tog en alvedon, som inte hjälpte. Öronen fortsatte skära. Dagen därpå tog jag en ipren. SOM HJÄLPTE! Min älskade ipren. Skärandet försvann ett tag och jag kunde nästan känna mig frisk - om man bortsåg från halsen och den yttepyttelilla febern jag fick.
Jag gick inte ut. Det var för varmt ute och eftersom jag inte fick i mig någon mat pga. halsen och öronen så kändes det som att jag skulle falla ihop så fort jag kom utanför dörren. Så på dagarna satt jag ensam på hotellrummet och spelade yatzy med mig själv mobbad som jag var.
Vi skulle på återbesök på tisdagen, så pappa och jag åkte iväg till hans mottagning. Där undersökte han mig och konstaterade att lungorna var prima bananer igen, örat var bara en aning irriterat, men det högra hade nu också blivit det och halsen hade blivit betydligt sämre. Han skrev ut ännu mer mediciner. Nu fick jag Advil (något som vi senare upptäckte var ungefär detsamma som ipren) och någon vätska som jag skulle gurgla med. Hihi, gurgla! Han sa att jag inte fick vistas utomhus för att det satte ner kroppens immunförsvar eller något?
Till slut var det dags att åka hem. SVERIGE! JAAA! Jag tog två ipren, en stark halstablett och nässpray samt tuggade tuggummi vid landningen och det gick huuuuur mycket bättre som helst än den förra landningen. Dessutom var vi nu i Sverige igen!
Igår fick jag utslag, röda små prickar över hela magen och så gjorde halsen fortfarande ont så vi bestämde oss förr att åka till vårdcentralen i Mölndal för att dubbelkolla. Doktorn sa att mina öron såg bra ut och att det var ett virus i halsen, men när han fick se medicinerna jag tagit blev hans ögon klotrunda. Han ansåg att den grekiske doktorn var inkompetent eller något. Han bad mig ta några prover, vilket jag också gjorde och efter det kunde han bekräfta att jag inte hade halsfluss eller något sådant utan att jag hade körtelfeber - även känt som kyssjukan. Om man tog det penicillinet samtidigt som man hade körtelfeber fick man oftast utslag. En allergisk reaktion. Fick sluta med alla mediciner i alla fall. Kul!
Det finns dock någonting positivt med detta. Jag ska inte anstränga mig i 4-5 veckor så jag slipper idrotten i gymnasiet de två första veckorna! HIHI! Dessutom verkar jag ha fått en lindrigare version av körtelfeber om man jämför med de berättelser jag läste på nätet nyss. Nu är jag immun mot detta som tur är och lär aldrig få det igen. Det negativa är att min älskade lillebror kanske får det eftersom vi delade vattenflaska första dagen i Grekland och detta smittar just via saliv. Så om 4-7 veckor märker vi om jag smittat honom. Kul för honom.
Nu vet ni vad jag haft för mig i Grekland!
//Den fortfarande lika albino - Sofie
St...st..stt...stuu...studio på g
Alltså ni kan inte förstå hur glad jag är just nu. MAHAHAHA! Vi ska göra om mitt rum till en musikstudio! Hihihihiihiii... Var på Andreassons Musik häromdagen och köpte de här underbara skapelserna:
Nu ska jag bara köpa ett puffskydd (googla), Johan ska bara köpa en bas - eller sno en från Tim? - och så ska jag få Cubase att fungera som det ska. Sedan ska vi möblera om och köpa nytt skrivbord, flytta trumsetet och keyboarden och koppla in allting. Fniss. Jag är inte bortskämd, betalar detta för egna, ihoptjänade pengar faktiskt!
Klicka för större bilder!
Höger bild: Ett ljudkort! Har slängt lådan och själva ljudkortet står bredvid datorn och orkade inte lyfta upp datorn för att kunna ta kort med den inbyggda camen. Hähä, så jag håller bara upp manualen typ... Med ljudkortet fick jag också Cubase AI! AGHSKGJAOÖHSAA! FATTA! JAHAHAHAAAAA! Jag lyckas spela in med mikrofonen via ljudkortet å allt, fast det funkar inte med uppspelningen än. Inte helt.
Vänster bild: My wonderful mikkråfån! En uuunderbar kondensormikrofon som jag har gått och blivit lite småkär i... Den ger jättebra ljud. Framförallt om man jämför med den äldre jag har. Dessutom fungerar medhörningen nu med ljudkortet! Yes yes yes! Såhär ser skönheten ut utanför kartongen och på plats med sitt lilla gummastativ...!
(Söta nallar nere till höger. Hihi.)
Nu ska jag bara köpa ett puffskydd (googla), Johan ska bara köpa en bas - eller sno en från Tim? - och så ska jag få Cubase att fungera som det ska. Sedan ska vi möblera om och köpa nytt skrivbord, flytta trumsetet och keyboarden och koppla in allting. Fniss. Jag är inte bortskämd, betalar detta för egna, ihoptjänade pengar faktiskt!
Titta vad jag hittade!
MIN HÖGSTADIETID
En lista för alla de som slutar nian i år.
-UPPVÄRMNING-
Vad hette din skola? Sinntorpskolan.
Vad hette din klass? 9x.
Hur länge gick du där? 10 år inräknat förskolan.
Roligaste ämnet? Musik.
Tråkigaste ämnet? So-ämnena.
Hur var maten? Den har alltid varit kass, men mot slutet tycker jag allt den blev mindre kass.
Bästa läraren? Glenn.
Sämsta läraren? Vet inte riktigt. Niclas till en början men han bättrade sig.
Kommer du sakna högstadietiden? Förr eller senare.
DETTA HAR JAG HUNNIT MED UNDER MINA TRE ÅR PÅ HÖGSTADIET:
[x] Haft kul på en lektion.
[x] Haft tråkigt på en lektion.
[x] Skolkat.
[x] Blivit utskälld av läraren.
[ ] Fått betygsvarning.
[x] Fått IG.
[x] Fått MVG.
[ ] Fått kvarsittning.
[x] Kommit försent.
[x] Varit ovän med någon i din skola.
[x] Varit förälskad i någon i din skola.
[x] Skrikit åt en lärare.
[ ] Förstörd skolans egendom.
[x] Gråtit i skolan.
[ ] Spytt i skolan.
[ ] Svimmat i skolan.
[x] Hatat en lärare.
[x] Tyckt om en lärare.
[ ] Varit kär i en lärare.
[/] Tyckt en lärare är attraktiv/snygg.
[x] Gjort bort dig i skolan.
[ ] Druckit alkohol.
[ ] Varit så full att du däckat.
[ ] Varit så full att du spytt.
[ ] Använd narkotika.
[ ] Snusat.
[x] Klottrat på allmän plats. - SKOLANS VÄGGAR! Höhö.
[x] Gjort något olagligt.
[ ] Blivit arresterad.
[ ] Sovit i fyllecell.
[ ] Rymt hemifrån.
[ ] Genomgått en operation.
[ ] Varit med om en bilolycka.
[ ] Varit nära döden.
[ ] Någon nära har avlidit.
[x] Förlorat en nära vän.
[x] Ljugit för en vän.
[x] Gråtit på grund av en vän.
[x] Gråtit på grund av olycklig kärlek.
[x] Ifrågasatt ditt hjärta.
[x] Tvivlat på dig själv.
[x] Hatat dig själv.
[x] Fått höra att du är snygg.
[x] Fått höra att du är ful.
[x] Fått höra att du borde bli modell.
[x] Fått höra att du sjunger bra.
[ ] Fått höra att du sjunger dåligt.
[x] Fått höra att någon älskar dig.
[x] Fått höra att någon hatar dig.
[ ] Sett din idol live.
[x] Varit på konsert.
[ ] Varit backstage på en konsert.
[x] Har fått din idols autograf.
[ ] Lyssnat på samma låt en hel natt.
[ ] Varit med på TV.
[x] Varit med i tidningen.
[x] Vunnit en tävling.
[x] Uppträtt inför publik.
[ ] "Kysst" en av samma kön. - Vaddå "kysst"?
[ ] Kysst mer än 5 personer på ett dygn.
[ ] Haft trekant.
[x] Kramat en snygg kille/tjej.
[x] Varit förälskad i någon äldre än dig själv.
[x] Varit förälskad i någon yngre än dig själv.
[ ] Varit kär i någon av samma kön.
[ ] Varit kär i en kändis.
[ ] Haft sex med en kändis.
[x] Lärt känna en ny person.
[x] Sagt upp kontakten med någon.
[x] Tappat kontakten med någon.
[x] Saknat en gammal vän.
[x] Träffat någon på internet och sedan på riktigt.
[x] Varit på en fest där det förekom alkohol.
[x] Haft en fest där det förekom alkohol.
[ ] Förstört en fest.
[ ] Spytt upp allt du ätit till frukost och ändå gått till skolan.
[ ] Haft anorexi.
[x] Haft svårt för att äta.
[ ] Försökt gå ner i vikt.
[ ] Velat bli modell.
[x] Varit nöjd med dig själv.
[x] Varit i ett seriöst förhållande.
[/] Dumpat din partner för någon annan.
[x] Blivit dumpad.
[x] Ändrat musikstil sedan sjuan.
[ ] Ändrat klädstil sedan sjuan.
[x] Känt dig lycklig.
[x] Skrattat med dina vänner.
[x] Älskat att leva.
[x] Fått nya erfarenheter.
[x] Tycker i stort sett högstadietiden varit bra.
Minnen
Ja... snart är nian slut. Tänkte dela med mig av lite minnen.
I första klass...
...blev jag tillfrågad "ska vi bli bästisar?" av Malin och sedan dess var vi alltså det; bästa kompisar.
...tyckte jag det var roligt att gå i skolan.
...var vi ute och lekte varje rast.
I andra klass...
...längtade jag efter att få läxor och känna mig stor.
...började jag spela piano.
...försökte jag sjunga med i engelska låtar, men med påhittade ord eftersom jag inte kunde mer än "yes", "no" och "wann (one), too (two), trii (three)".
I tredje klass...
...fick vi riktiga läxor.
...började vi lära oss engelska. De första orden jag lärde mig var bland annat älg. "Elk". Läraren hade med sig små fingerdockor nämligen. Gulligt.
...fick jag min första pojkvän. Det var jag som frågade chans om jag minns rätt.
I fjärde klass...
...uppstod 3 klasser av de tidigare 4. Jag fick nya klasskompisar, nya lärare och nytt klassrum.
...fick vi inte vara inne på rasterna utan var tvungna att gå ut även fast det regnade.
...spelade klassen king tillsammans.
...blev jag dumpad.
...bjöd jag ut Victor på bio eftersom jag gillade honom.
...gillade jag även Tim. Jag frågade chans på honom och han svarade ja och jag blev helt överlycklig.
I femte klass...
...hade vi ett tjejsamtal med skolsyster om puberteten. Yay! Man fick kakor och saft.
...började jag tröttna rätt rejält på läxorna.
...dumpade jag någon för allra första gången.
...åkte vår mentor in på sjukhus och vi fick en ny.
...åkte jag också in på sjukhus. Under hela år 2005 åkte jag in och ut därifrån till jag slutligen blev opererad!
...hade vi våra första nationella.
...fastnade Victor med knät i staketet utanför vårt klassrum så att vaktmästaren fick såga isär brädorna.
...satt vår klass i samtal med Ann-Sofi för att vi hade problem.
I sjätte klass...
...fick vi återigen en ny mentor. Eller snarare två.
...bytte vi klassrum igen.
...fick vi skåp för första gången. Vi använde dem inte mycket.
...fick vi besöka skolans café och vi kände oss jättestora!
...fastnade Anton med rumpan i skåpet. Även här kom vaktis.
...frågade Victor om vår ena lärare var gravid. Det var hon inte.
...brydde jag mig inte om skolan, men lyckades ändå få bra på prov och läxförhör.
I sjunde klass...
...bytte vi byggnad.
...fick vi många nya lärare. Lärarna hade nu olika ämnen.
...fick vi vara inne på rasterna.
...fick vi höra "VAD I HELVETE HÅLLER NI PÅ MED?!!?" och den kända frasen "7X - I say no more." från vår kära franska lärare som kom instormandes i klassrummet när vikarien gått iväg och vi satt och bankade i borden och golvet.
...blev vi ökända. Allt knas som hände stod vi ansvariga till. Och vi gllade det!
...blev jag deprimerad.
...slutade jag vara deprimerad.
...fick jag underkänt på ett prov för första och sista gången i mitt liv.
I åttonde klass...
...fick vi betyg.
...blev jag tillsammans med Victor som tydligen börjat gilla mig.
...lyckades vi sjukskriva vår mentor. Han var borta från skolan ett halvår p.g.a. utbrändhet.
...ägnade man inte så mycket tid åt att höja sig.
...gjorde Victor och jag slut efter 5 månader.
I nionde klass...
...fick vi börja leta gymnasium.
...blev Victor och jag tillsammans - igen.
...började klassen så smått delas upp i grupper p.g.a. en viss händelse.
...bytte min bästa kompis klass och bröt kontakten med mig och några andra p.g.a... ingen aning varför. Det är fortfarande ett mysterium.
...blev jag del i skolbandet där det redan fanns massa sköna människor.
...började alla bry sig om betygen. Man började kämpa.
...fixade vi vår klasströja. Jag gjorde trycket! Den kända frasen "7X - I say no more." byttes ut till "9X - I say no more." och fick sin fina plats på skoltröjan.
...utsågs skolbandet till Mölndals bästa skolband 2010!
...köpte vi alla balklänningar och kostymer.
...lyckas jag förhoppningsvis komma över 300 poängs gränsen.
...längtar jag mer än någonsin till sommarlovet samtidigt som jag inte riktigt vill att nian ska slut.
Tro det eller ej, men jag kommer faktiskt sakna grundskolan och alla goa människor som trots allt alltid funnits omkring mig. Kommer framförallt sakna vår klass och vår sköna attityd. "Vi skvallrar aldrig." "Hata vikarier. Få bort dem till varje pris." och slutligen "Det var inte vi, det var 8Z"
Nu bär det av mot framtiden!
© allnamnvarupptagna.blogg.se
Och nu stod han där, med blicken i mig. Jag hasade mig bakåt mot klippan och kände dess sträva yta mot mina bara ben. Hans genomträngande blick släppte inte mina ögon för en sekund och efter två meters hasande nådde min rygg en låg klippvägg och jag kom inte längre. Han gick långsamt mot mig med sitt hånfulla leende och stannade någon meter framför mig.
Det var dags att göra någonting. Jag reste mig långsamt upp, koncentrerade mig på att inte göra några hastiga rörelser. Han kanske skulle bli skrämd, hoppa på mig och bryta nacken av mig. En annan möjlighet var att han instinktivt skulle springa iväg och gömma sig i skogen… eller helt enkelt gräva ner sig.
Nåja, han var väl inte ett monster, men just nu kändes han lika hotfull som ett. Vattendroppar rann fortfarande från hans bröst och nerför magen. Det såg förskräckligt kallt ut. Hans armar täcktes av gåshud. Jag kunde inte hindra ett skratt som for upp genom halsen och täckte genast över munnen med handen. Hans ögon mjuknade lite, men det oroväckande leendet var fortfarande kvar. Det var verkligen en upplevelse att se honom få en påse vatten över sig. Ännu ett skratt for upp och jag gick några steg åt sidan, för att försöka fly när han väl flög på mig. Ett, två, tre. Så tog jag ett smidigt språng vid sidan om honom och sprang mot hopptornen. Jag hörde hans snabba fötter bakom mig och jag nuddade stegen som ledde upptill avsatsen i samma stund hans händer grep tag om min midja. Jag skrek till av hans kalla beröring när han kramade mig hårt och det kalla vattnet strök mot min hud. Mitt skratt ekade mot klipporna och snart stämde Rasmus in i mitt skrattande.
”Släpp mig! Jag har fått känna hur kallt det är!”, flämtade jag när han inte släppte och jag själv började få gåshud. Jag försökte vända mig om, mot honom, men han hade ett för fast grepp om mig.
”Åh, det tror du va? Jag är inte klar med dig än!” Hans grepp om mig hårdnade ännu mer och han drog med mig mot stegen som ledde ner i vattnet. ”Du ska minsann ner i vattnet innan jag är nöjd!” Ett ivrigt skratt klingade ur honom och han föste mig mot stegen.
Hur mycket jag än skulle försöka kämpa emot skulle han vara starkare. För ett halvår sedan hade det inte varit en självklarhet, men nu kände jag hans muskler spännas i armarna när han föste mig framför sig. Jag satte demonstrativt upp fötterna så att de blev svårare för honom att få i mig. Det enda lilla hopp jag hade var att försöka dra i honom också och det skulle han inte gilla.
Jag skrek och försökte slå till honom, men det var lönlöst. Han höll mina armar i ett så kallat polisgrepp bakom ryggen på mig, kämpade jag emot för mycket drog han dem uppåt mot nacken och det gjorde för ont.
Han stannade mig på översta trappsteget och lutade mig framåt, ut över vattnet. Jag kunde nästan se bottnen, vattnet var ovanligt klart här, inte grumligt som vid stranden. Tång och andra sjöväxter klängde sig fast på klippan precis under vattenytan. När jag var yngre hade jag varit rädd för sjögräset. Det var inte det att jag trodde det var giftigt eller något, nej, jag visste mycket väl att det var ofarligt. Det var det faktum att jag inte kunde se vad som fanns under mig i vattnet när sjögräset rört mina ben, utan min fantasi var för stor. Jag hade ofta fantiserat om att det var ett äckligt havsmonster som försökte dra ner mig under ytan. Nu var sjögräset lika harmlöst i mina ögon som i någon annans.
Han höll i mina armar och lutade mig längre ut. Om han skulle släppa taget nu skulle jag falla på mage ner i vattnet. Jag grimaserade åt smärtan det skulle orsaka. Magplask, usch.
Eftersom han höll i mina underarmar kunde jag utan problem vrida handflatorna uppåt, mot hans egna armar och tog själv ett fast grepp om dem. Han skrattade till och höll mig ännu längre ut över vattnet. Nu var det kanske en och en halv meter mellan mitt ansikte och vattenytan. Han hade hållit mig såhär i någon minut och jag började nästan önska att han skulle släppa i mig snart. Då slog en tanke mig och jag flinade.
”Har du tänkt släppa i mig?”
”Du kan få hänga kvar här en stund till om du så gärna vill”, sa han ömsint och gav mig inga tecken på att släppa taget. Då tog jag tillfället i akt och tog spjärn med fötterna mot stegkanten och slängde mig i. Planen var förstås att lyckas dra med honom också, men mina fingertoppar gled mot hans fuktiga hud och jag bröt vattenytan själv.
Inte moppeoskuld
Idag tog Johannes moppe min moppeoskuld. Vad kan jag säga om detta egentligen? Det är en jätteotroligtmegafarlig moppe som går hur snabbt som helst och det var helt omöjligt att styra den rätt. Dessutom fungerade inte bromsen. Vid det här laget kan ni nog gissa hur det gick.
Jag satte mig på moppen (hjälm såklart!) med Johannes-läraren bakom mig och så gasade jag iväg. Det gick inte att styra så naturligtvis gasade jag på ännu mer för att jag ville få stopp på skiten samtidigt som Johannes förtvivlat försökte bromsa på riktigt. Moppen välte, min fot fastnade, hans backspegel gick av och jag har två rejäla blåmärken på vänsterlåret nu. Det gjorde inte ont då, det var bara jävligt roligt alltihop!
Fyfan vad jag lär få höra detta av honom. Tur att vi bara går i samma klass i ungefär tre veckor till!
Hur gäspar pappa?
Satt och kollade på filmer från när jag var liten. Då hittade jag dessa små klipp på moi när jag var strax över ett år gammal. Jag var ju självklart tvungen att lägga ut det här! Varför lär man sin unge hur pappa gäspar? Jaja, gulligt var det ju i alla fall. Särskilt min grimas efter första demonstrationen. Jag vill bara krama mig själv när jag ser den! Hihi. Kolla du med.
-
-
-
-
Första gången jag lägger in ett videoklipp med. Jag är duktig.
Balklänning. Hell yeah!
Nu har mamma och jag varit runt och letat efter min efterlängtade klänning. Till sist fann vi den i Kungsbacka. HELL YEAH! Tog lite snabbilder, ska egentligen in i duschen nu. Vad tycks?
-
-
-
DUSCHEN!
Attention whore
Gaaah! Jag blir bara så irriterad på folk som lägger upp bilder/skickar iväg ett litet tyck-synd-om-mig sms.
-
Jag skrev en lång, obegriplig text här som jag precis raderade. Hur jag tyckte och varför, men ni skulle inte riktigt förstått min poäng. Jag försöker korta ner den rätt rejält och bara skriva lite lätt runt om istället.
-
Anledningen till att jag blir så förbannad på när folk gör såhär är att jag var exakt likadan. Jag kanske var aningen mer deprimerad än de som lägger ut bilder och text nu, men i princip är det samma sak. Jag ville ha uppmärksamhet. Bli sedd. Ville att folk skulle tycka synd om mig. Ägna en tanke åt mig. Jag var liten och hade ingen livserfarenhet. Själv klagar jag på folk som håller på så, men sanningen är att jag själv var likadan. Jag gillar det inte, men så är det i alla fall.
-
Men jag klagade aldrig över min tid på sjukhus. Aldrig. Aldrig någonsin. Jag använde inte min sjukdom för att få uppmärksamhet. Aldrig! Man gör inte så. Det är fel. För då kan folk inte göra annat än tycka synd om en. Och det är fel, när folk inte har ett val är.
Stockholm nästa
Gissa vilka som blev topp tre?! GISSA! JA, RÄTT! VI!
-
"Hej igen Sofie och Johan,
Jag kan nu glatt meddela att vi har fått svar från juryn, och er film är utsedd till ett av de tre bästa bidragen! :-)..."
-
Den 24:e smäller det alltså! Samma dag ska vi dock på The Umbillical Brothers här i Göteborg så allt krockar lite halvt, men vi har kollat SJ's biljetter och det kaaan faktiskt fungera! Mamma verkar också gå med på det! YEEEEEEEEEEEEEES!
Sthlm filmfestival
Detta är andra året jag ställer upp i Stockholm filmfestivals 1 minut film. Förra gången ställde jag och en kompis upp med en film vi kallade "Vägen till glädjen" som kom bland de 30 bästa och som sedan kom på 3:e plats på Kungsbackas tävling BRUS. Detta år ställer jag och min bror upp med en film om en grönare värld - "Äpplet och bananen". Detta mejlet som jag läst nu - flera gånger om - fick jag i morse:
-
"Mitt namn är Therese, och jag är ansvarig för tävlingen 1 minut film under Stockholms Filmfestival Junior 2010. Ni har ju skickat in ett bidrag, "Äpplet och Bananen", till den, och jag är glad att kunna meddela att ni nominerats till ett av de fem bästa bidragen för Arlapriset!..."
-
MÅSTE JAG SÄGA HUR GLAD JAG ÄR?! WIII! OM VI KOMMER BLAND DE TRE BÄSTA BIDRAGEN SÅ VISAS VÅRAN FILM PÅ BIO OCH SÅ KAN VI VINNA FÖRSTAPRIS!
-
Den ligger uppe på hemsidan, kika! Leta efter Äpplet och Bananen!
Minnesstund
Jag har äntligen köpt ny mobil! Eller äntligen och äntligen. Min gamla mobil kommer alltid finnas i mitt hjärta. Den stod trots allt vid min sida i tre år, kanske inte helt fungerande, men den fanns där! Den har fått stå ut med mycket den. X antal gånger har den studsat nerför trappan, blivit tappad i marken, slängd iväg över en äng och ett fåtal andra saker. Tappert har den protesterat genom att ta bort vibrationssignalen, gjort så att vissa knappar slutat fungera, fuckat upp kameran så att det var massa vita-blå-röda-gula-gröna streck över skärmen och sist men inte minst gjort så att det endast gick att prata i den om man hade på högtalarfunktionen! Trots detta älskar jag den och kommer alltid älska den!
Nu startar jag en ny kula - samsung.
Första inlägget!
Har absolut inget vettigt att skriva, testar egentligen bara till att kunna redigera bloggen... uhm.
