Idag när jag kom till skolan fick jag den där känslan att jag inte haft lov över huvud taget, att jag bara hade haft helg. Den känslan har jag fått de senaste åren när jag kommit tillbaks till skolan. När man var liten var det som att sommarlovet var en hel livstid. Den bara fortsatte och fortsatte. Varje dag var ett år långt och man hann med allt från att bada i havet till att cykla runt med kompisar. Man funderade inte så mycket och när skolan väl började kändes det som något roligt, att träffa alla kompisar igen. För då, ja, då var alla vänner med varandra och ena veckan hade man en bästa vän som nästa vecka blev någon annan.

Då var det värsta som kunde hända att någon på dagis eller fritids tog dockan man själv ville leka med. Kärlek existerade inte ens som det gör nu, alla sprang runt med lappar där det stod "Får jag chans på dig?" eller bad kompisen fråga åt en. Man blev inte deprimerad över att pojkvännen plötsligt gjorde slut. Livet fortsatte och nästa dag var man kär i någon ny.

Nu går sommarlovet snabbt och man förstår inte att det är sommarlov ens när det är över. Skolan är ett helvete som ingen vettig människa borde längta till.

Hjärtan krossas hit och dit. Får inte bli alltför sårbar. Öppna inte upp din själ för någon, den är viktig för din överlevnad. När man tror sig hittat kärleken så är den obesvarad och man längtar bara efter att våga ta livet av sig. Det kan man förresten inte heller göra, man får tänka på sina kompisar. Vara med alla.

Måste hinna med alla. På det har vi läxor, redovisningar osv. Stress. Man får magkatarr och missar skolan så att det blir ännu stressigare.

Solen skiner och för en gångs skull orkar man faktiskt gå upp. Bara för att ta på sig den där fina klänningen och gå till skolan. Bara för att få höra rektorernas närmast patetiska tal. Bara för att få gå hem igen.

Men det är ingen vanlig dag. När man kommer hem den dagen, så är man fri. Fri att göra vad man vill.

Jag kommer ihåg den där frihetskänslan man fick när man sjungit "Den blomstertid nu kommer..." För då var det officiellt. Det var sommarlov. Äntligen. Man var lycklig, solen värmde än i ansiktet när man skyndade hem. Friheten var närvarande. Inte en ända tanke ägnade man det som väntade efter lovet.

Nu får man också en frihetskänsla. Dock inte den man fick när man var liten. Man är villkorligt utsläppt från fängelset, fullt medveten om att man gör något dumt åker man in igen. Men i det här fallet åker man in igen. Även fast man sköter sig utmärkt.

Edna St. Vincent Millay

Såg texten i Så länge vi båda andas"