Och nu stod han där, med blicken i mig. Jag hasade mig bakåt mot klippan och kände dess sträva yta mot mina bara ben. Hans genomträngande blick släppte inte mina ögon för en sekund och efter två meters hasande nådde min rygg en låg klippvägg och jag kom inte längre. Han gick långsamt mot mig med sitt hånfulla leende och stannade någon meter framför mig.
   Det var dags att göra någonting. Jag reste mig långsamt upp, koncentrerade mig på att inte göra några hastiga rörelser. Han kanske skulle bli skrämd, hoppa på mig och bryta nacken av mig. En annan möjlighet var att han instinktivt skulle springa iväg och gömma sig i skogen… eller helt enkelt gräva ner sig.
   Nåja, han var väl inte ett monster, men just nu kändes han lika hotfull som ett. Vattendroppar rann fortfarande från hans bröst och nerför magen. Det såg förskräckligt kallt ut. Hans armar täcktes av gåshud. Jag kunde inte hindra ett skratt som for upp genom halsen och täckte genast över munnen med handen. Hans ögon mjuknade lite, men det oroväckande leendet var fortfarande kvar. Det var verkligen en upplevelse att se honom få en påse vatten över sig. Ännu ett skratt for upp och jag gick några steg åt sidan, för att försöka fly när han väl flög på mig. Ett, två, tre. Så tog jag ett smidigt språng vid sidan om honom och sprang mot hopptornen. Jag hörde hans snabba fötter bakom mig och jag nuddade stegen som ledde upptill avsatsen i samma stund hans händer grep tag om min midja. Jag skrek till av hans kalla beröring när han kramade mig hårt och det kalla vattnet strök mot min hud. Mitt skratt ekade mot klipporna och snart stämde Rasmus in i mitt skrattande.
   ”Släpp mig! Jag har fått känna hur kallt det är!”, flämtade jag när han inte släppte och jag själv började få gåshud. Jag försökte vända mig om, mot honom, men han hade ett för fast grepp om mig.
   ”Åh, det tror du va? Jag är inte klar med dig än!” Hans grepp om mig hårdnade ännu mer och han drog med mig mot stegen som ledde ner i vattnet. ”Du ska minsann ner i vattnet innan jag är nöjd!” Ett ivrigt skratt klingade ur honom och han föste mig mot stegen.
   Hur mycket jag än skulle försöka kämpa emot skulle han vara starkare. För ett halvår sedan hade det inte varit en självklarhet, men nu kände jag hans muskler spännas i armarna när han föste mig framför sig. Jag satte demonstrativt upp fötterna så att de blev svårare för honom att få i mig. Det enda lilla hopp jag hade var att försöka dra i honom också och det skulle han inte gilla.
   Jag skrek och försökte slå till honom, men det var lönlöst. Han höll mina armar i ett så kallat polisgrepp bakom ryggen på mig, kämpade jag emot för mycket drog han dem uppåt mot nacken och det gjorde för ont.
   Han stannade mig på översta trappsteget och lutade mig framåt, ut över vattnet. Jag kunde nästan se bottnen, vattnet var ovanligt klart här, inte grumligt som vid stranden. Tång och andra sjöväxter klängde sig fast på klippan precis under vattenytan. När jag var yngre hade jag varit rädd för sjögräset. Det var inte det att jag trodde det var giftigt eller något, nej, jag visste mycket väl att det var ofarligt. Det var det faktum att jag inte kunde se vad som fanns under mig i vattnet när sjögräset rört mina ben, utan min fantasi var för stor. Jag hade ofta fantiserat om att det var ett äckligt havsmonster som försökte dra ner mig under ytan. Nu var sjögräset lika harmlöst i mina ögon som i någon annans.
   Han höll i mina armar och lutade mig längre ut. Om han skulle släppa taget nu skulle jag falla på mage ner i vattnet. Jag grimaserade åt smärtan det skulle orsaka. Magplask, usch.
   Eftersom han höll i mina underarmar kunde jag utan problem vrida handflatorna uppåt, mot hans egna armar och tog själv ett fast grepp om dem. Han skrattade till och höll mig ännu längre ut över vattnet. Nu var det kanske en och en halv meter mellan mitt ansikte och vattenytan. Han hade hållit mig såhär i någon minut och jag började nästan önska att han skulle släppa i mig snart. Då slog en tanke mig och jag flinade.
   ”Har du tänkt släppa i mig?”
   ”Du kan få hänga kvar här en stund till om du så gärna vill”, sa han ömsint och gav mig inga tecken på att släppa taget. Då tog jag tillfället i akt och tog spjärn med fötterna mot stegkanten och slängde mig i. Planen var förstås att lyckas dra med honom också, men mina fingertoppar gled mot hans fuktiga hud och jag bröt vattenytan själv.