Detta inlägget är tillägnat min käre pojkvän som påstår att han vet vad min blogg heter. Det får vi allt se. Jag gissar på att han inte kommer kolla bloggen. Well, well.

Minns du första gången vi träffades? Det gör inte jag och om du gör det måste du ha ett superminne!

Jag minns när jag insåg att jag var kär i dig. Det var hemskt. Det var mulet den dagen och jag var jätte glad. Så helt plötsligt, BAM, så insåg jag det. Det bara slog mig.

Jag minns att jag försökte ignorera det till en början, men att det inte gick efter ett tag.

Åh, Gud. Jag var så körd, va. Vi träffades och jag kunde naturligtvis inte hålla käft. Som vanligt. Jag var ju tvungen att få reda på vad du kände för mig, så på något jävla vänster lyckades jag höra mig för. Du sa att du inte visste, men vet du vad? Du blev kär i mig. I mig! Hela livet var så underbart.

Haha, födelsedagspresenten! Mandariner! Åh, vad jag blev glad. Det var gott förresten, så tack igen. Minns du de gånger du plötsligt stod utanför min dörr? De gånger du överraskade mig med att hälsa på? Eller den gången du kom med glass å pez när jag var sjuk? Jag vet att jag är fånig, men varje gång jag hör en moped så hoppar mitt hjärta över ett slag. Fortfarande! Det är störande att jag går fram till fönstret för att kolla om det var din moppe eller någon annans. Det är oftast någon annans.

Jag vet att det har fuckat ibland, från bådas sidor, men det gör inget. Det är vad som händer just nu som räknas. Trots allt som varit älskar jag dig mer och mer för varje dag som går. För varje minut, för varje sekund blir jag bara mer och mer kär i dig, Victor. Ibland känns det faktiskt riktigt jobbigt. När du åker kommer du ta en del av mig med dig upp till Stockholm och det kommer kännas. Jag kommer sakna dig. Det kommer vara en jobbig tid. Men när du kommer hem igen så kommer jag krama dig och kalla dig lille gubben. Då kommer jag hålla din hand och försöka slå lite på dig när du kallar mig babe. Då kommer jag misslyckas med misshandeln som jag alltid gör, eftersom du är starkare än jag. Varför vet jag inte, jag är väl minst lika biff som du?

Äh, ord som ord. Jag älskar dig Victor. Min konsonant. Puss.