En jobbig period väntar mig. Det blir inte lättare och lättare att se honom åka iväg från mig, men inte heller svårare och svårare. Det beror helt på hur lång tid han är här. Är han här endast för en helg känns det inte lika jobbigt att ta farväl, men är han här en längre tid – som på jullovet – smärtar det desto mer. Då vet man ordentligt hur bra man har det med honom.

Det är lätt att glömma av hur det är när man är med varandra när man inte kan göra annat än prata i telefon. För det blir en hel del missuppfattningar och konstiga tankar i huvudet när man inte ses. Dagar kan gå utan att man hör av sig. Varken han eller jag. Då man själv vet att man inte har hunnit, att det är så mycket runt om som hindrar att man kan det. Och han och jag har inte haft det lätt på den fronten. Hans mobil gick sönder på höstterminen och när han hade råd att köpa en ny fungerade inte den heller. Så det var en rätt tuff period.

Grejen är att man inte får ge upp. Hur konstigt och jobbigt det än är så får man inte ge upp. Man måste minnas hur förbannat underbart det är när man ses, när han håller dig i handen och när han ser dig i ögonen och talar om hur mycket han älskar dig. Du måste minnas alla promenader du tvingat ut honom på. Alla gånger han vunnit över dig i något tv-spel och sedan påmint dig om det så mycket att du surnat ihop totalt och bara vill slå honom på käften. Alla kramar då han trycker ihop dig till ett litet spaghettistrå.

Det är sådana saker man får minnas när det är som jobbigast. För det är ju hur det är när man är med varandra som räknas. Inte hur det är när man är iväg. Det är inte en dans på rosor att ha ett långdistansförhållande.