Någonstans inuti anade jag att han skulle - antingen för att reta mig lite eller för att han helt enkelt är väldigt lat av sig - gå ut sist. Plötsligt hoppade en kille ur tåget och ställde ner sin väska på marken, med ryggen mot mig. Det var han. Han vände sig om, ett stort leende bredde ut sig i hans ansikte och så gick han mot mig. Mina ögonlock brände och så, 4 meter ifrån honom, började tårar sippra fram ur ögonvrån på mig och han omfamnade mig.

Fy fan vad overkligt det kändes! Har inte gråtit när vi mötts innan, men nu har det gått väldans lång tid. Har fortfarande inte riktigt förstått att han faktiskt är hemma. Mysko.

Vi får väl se om han verkligen är det i morgon. Då ska han komma hit. Mihihihihi.