Nu i efterhand kan jag se att jag bara överreagerade - över allt i fråga om tjejer och honom. Om jag inte är ute och cyklar så var det nog därför vi gjorde slut; för att han inte orkade med mig. Haha. Så ni kan föreställa er hur jobbig och gnällandes jag måste varit.

Nu är jag inte så sjukligt avundsjuk av mig längre, som tur är. Visst, jag är en sådan person, men min kära pöjk hanterar det duktigt. Jag blir avis på lite olika saker, men främst på tjej- och till viss del killkompisarna han har där uppe. Han är en social snubbe, min pojk, och det är inte alltid så lätt att veta att han omringas av tjejer. Det är inte så att jag tror att det ska hända någonting, att han ska vara otrogen, jag litar på honom till tusen, det är mer så att jag blir avundsjuk på hela grejen. De får umgås med honom och inte jag. De träffar honom i skolan varje dag och de har chansen att prata med honom närhelst de vill. Det är inte lätt att ha ett långdistansförhållande.

Jag försöker tona ner det, då han själv inte är särskilt avundsjuk av sig - kanske av den anledningen att jag inte ger honom möjligheten - och jag lyckas. Ibland.

I grund och botten kan jag hålla med om att avundsjuka inte betyder att man inte litar på sin partner, utan att det är ett tecken på kärlek.