Tiden går för snabbt. Det är första gången någonsin jag faktiskt skulle vilja pausa tiden och bara kunna vara. När jag var liten var en dag som en vecka och en månad som ett år. Åren i sig varade i evigheter och vid varje nyår hade man glömt av den förra. Till och med sekunderna tycktes gå långsammare förr än nu.

Nu går åren hur snabbt som helst och när ett nytt år kommer känns det som att det var i förrgår som man välkomnade det förra. Tiden går fortare ju äldre man blir, säger man. Jag vill inte. Jag vill inte behöva vara rädd för att alla de där små ögonblicken bara försvinner som alla andra dagar gör.

Jag ska försöka tänka på detta under året nu. Hur jobbigt det än kommer kännas med prov och åter prov så ska jag ta vara på tiden, kunna tänka tillbaks på dessa 3, futtiga åren som något bra, inte något plågsamt. För det kommer gå så fort. Första året gick ju fort.

Men faktumet att Victor inte är här kvarstår fortfarande. Det är nog det som just nu är grunden till ångesten. Han är här nu. Hemma. Om en en vecka åker han tillbaks igen och då står jag här med ett långt år av saknad framför mig. Men ett snabbt långt år. För det går ju faktiskt snabbt, även om det är jobbigt under tiden.