Jag måste bekänna en sak. En hemsk och avskyvärd sak dessutom. Lova att inte döma mig. Ni vet, igår, då de första vita tussarna av fruset vatten sakta dalade till marken? Då de lade sig på gräset som ett mjukt och gnistrande skikt? Då årets första snö kom? Ja, ni vet. Den där dagen då man får den där alldeles ivriga känslan i magen. Man blir alldeles upprymd trots att man inte är fem år längre. Det är ju det första snöfallet för den stundande vintern! Och det måste ni erkänna är magiskt.

Mamma väckte mig på morgonen, efter att jag undermedvetet stängt av väckarklockan på mobilen, och sa med en trött stämma "Det ligger snö på marken. Inte jätte mycket, men lite. Och det snöar fortfarande." Men istället för att bli klarvaken och få ett stort, brett flin på läpparna så drog jag täcket över huvudet och gjorde en mental axelryckning. Varför skulle det vara något speciellt? Snö. Det är ju inget speciellt. Å andra sidan blev jag klarvaken ögonblicket då jag insåg att jag inte längre fick den där barnsliga ÅH DET ÄR SNÖÖÖ!!!-känslan inom mig. Har jag blivit för gammal? Nej, det kan väl inte stämma. Jag är faktiskt bara 16. Bara 16. Det är inte så mycket. Jag har inte ens börjat leva.

Så under det senaste dygnet har jag gått och grubblat på en bra anledning till att jag inte fick ÅH DET ÄR SNÖÖÖ!!!-känslan i år och jag tror faktiskt att jag kommit på en!

Förra året så missade ju Moder natur hela hösten! Ena stunden var det slutet på sommaren, men så plötsligt en morgon var det bara 5 grader ute och alla löv hade fallit till marken. Dagen därpå blev det minusgrader. Vi fick gå och frysa arslet av oss i flera månader. Det var inte bara jag som varje morgon såg ut genom fönstret med förhoppningar om att det snöat under natten. Man blev alltid lika besviken när man insåg att det där vita som låg ute på marken, på bilen och på hustaken var isande frost istället för snö. Vad jag vill komma fram till är väntandet! Man väntade. Och väntade. Och väntade. Och väntade. Och väntade. Och väntade (... ni fattar poängen). Och till slut, en mörk morgon i december, då man sömnigt såg ut genom fönstret föll stora, fluffiga bomullstussar till marken i gatlyktornas sken och en vit matta täckte allt. Då fick man det där flinet.