Det kommande lovet känns inte särskilt speciellt. Jag ser inte fram emot det såsom jag alltid brukar göra till loven och jag känner heller inte att jag är i ett så stort behov av det.

Till skillnad från många andra har jag redan haft 2 lov under den här terminen: de helgerna Victor kommit hem. De helgerna är som små milstolpar, små ledigheter där jag försvinner bort från allt vad pluggande heter och bara låter mig slappna av och vara med min alldeles egna pojke. Det är så härligt. Så av den anledningen så är höstlovet en underbar helg som de andra.

Varför går jag då runt med en tyngd i bröstet? Känns som ett stort berg eller något, lite kantigt är det också. Jo, för att när höstlovet väl är slut så väntar mig 6 veckor av konstant pluggande. Visst att det är jullovet som börjar efter de där 6 veckorna, men prov efter prov efter prov känns ändå inte särskilt lockande. De där småloven - våra helger - försvinner då. Det blir nämligen omöjligt att få ihop våra skolors planering med både träningar, tävlingar och prov. Så, efter att höstlovet är slut kan jag lika gärna gå och begrava mig i en färgglad lövhög eller någonting, eventuellt fly landet, för jag orkar verkligen inte med de där veckorna.