"Åh, jag blir så deprimerad av mörkret..." fick jag höra av en medmänniska igår. "Det har börjat mörkna vid fyra! Usch!"

Både jag och Tim stirrade på henne. Vad då deprimerad? Av mörkret? Det som är så mysigt! Han började prata ivrigt om mörka morgnar när det fortfarande skulle vara mörkt då han begav sig ner på en promenad till bussen och jag började prata lika ivrigt om mörka eftermiddagar och kvällar med filtar och tända ljus.

Jag förstår faktiskt inte alls vad folk tycker är så deprimerande med mörker. Jag kan komma på anledningar och förklaringar till det, men hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte förstå det.

Mörkret är den långa resan mot julafton. Hihi!