---

Detta svar leder mig lägligt in på det ämne jag tänkte skriva om denna kyliga måndagsnatt.

Han kommer efter 2 ofantligt långa månader hem igen och stannar hela lovet. Det riktigt suger att ha ett förhållande på distans, men vi klarar oss ändå. Vi är starka. Vi har redan gått igenom det mesta ett par kan gå igenom. Både Victor och jag har oavsiktligt (och kanske även ibland avsiktligt?) gjort saker som fått oss på glid. Men vi har överlevt. Vi har till och med överlevt ett år utan varann. För små korta tillfällen då vi ses i 2 dagar kan knappast räknas. Jag hinner inte ens fatta att han står vid min sida förrän han återigen är uppe i Sthlm och ännu en lång månad, om inte mer, väntar oss.

Den längsta tid vi har varit utan varann nu är dessa 2 månader och det har varit och är otroligt jobbigt. Om det inte vore för de små tillfällena som så snabbt är förbi skulle vi vara helt fucked up vid det här laget. Nej, vi hade antagligen klarat oss rätt bra då också, men det hade varit betydligt mycket tuffare.

Om ni bara visste allt det där han har gjort och om ni bara visste allt det där jag har gjort (nu låter det som vi är värsta tänkbara människor för ett förhållande, men riktigt så är inte fallet). Då skulle ni också tycka att vi är starka.

Vi kan inte läsa av varandras kroppsspråk. Vi kan inte prata om alltför viktiga saker. Vi kan inte ens kramas. Men hur långt vi än är ifrån varann finns det i alla fall 1 sak som står kvar. Att vi faktiskt älskar varandra. Och det räcker.