Jag fullkomligt älskar regn. Framförallt när det är mycket av det och mörkt på himlen. Jag älskar regn ännu mer när jag är inomhus och slipper bli plaskplaskblöt. Då är det som bäst. Och återigen till ämnet: jag älskar att tänka.

Det händer att jag bygger upp bilder av människor i huvudet. Människor, platser och ögonblick. Saker som skulle kunna hände och saker som absolut aldrig skulle kunna inträffa. Jag får det så verkligt att jag börjat tro på vissa saker. Det är inte så mycket crazytalk som det låter, det är alltså småsaker som att jag träffat en person en enda gång – fått ett intryck av att denne kanske är på ett visst sätt, men ändå inte varit säker – och byggt vidare på det första intrycket för att sedan plötsligt vara helt säker på att jag vet hur personen är. Förstår ni?

Jag älskar att tänka. Och jag älskar att skapa ögonblick. Sådana där fantastiska saker som inte händer, fast som ändå skulle skulle kunna hända om man faktiskt reser sig upp ur den alldeles för sköna, nedsuttna soffan och tar tag i hela händelsen och skapar den på egenhand. Men vad är det för roligt med det? Man vill ju att det ska hända av sig självt.

Ojsan hoppsan, vilket osammanhängande inlägg om ingenting det blev.